Existensfråga för kristna i Turkiet

Få länder i världen har en så rik kristen historia som Turkiet har. Det var där aposteln Paulus grundade några av de tidigaste kyrkorna, inklusive kyrkan i Efesos. Efter korsfästelsen av Jesus Kristus flydde många av de tidiga kristna från förföljelsen i Jerusalem till mindre Asien där de bosatte sig i städer som Hierapolis och Kappadokien. Trots denna rika historia så finns få kristna kvar i dag i Turkiet. Varför?
Kristendomen i Turkiet har marginaliserats under århundraden, det senaste seklet har varit det värsta. Uppskattningsvis finns 200 000 kristna som totalt utgör 0,3 procent av Turkiets befolkning och bor utspritt över hela landet. 98 procent av befolkningen är muslimer och eftersom att det är ett sekulärt land, det enda muslimska landet i världen som saknar statlig religion, så existerar religionsfriheten i konstitutionen.

USA:s tidigare president Bill Clinton är en av dem som kritiserat Turkiet för dess krympande kristna befolkning: "Varför krymper ert kristna ortodoxa samfund trots att befolkningen ökar?"
Svaret vilar delvis i folkmordet 1915 då det Osmanska riket, Turkiets föregångare, dödade 1,5 miljoner kristna. Resten av svaret finner vi i en lättare kampanj som förs i dagens Turkiet.
1900-talets kristna har uppfostrats i en traumatisk anda med påminnelser om hur deras förfäder, armenierna, assyrier/syrianerna och de pontiska grekerna massakrerades i ett folkmord. De som talar ut om sin historia fängslas och kallas för lögnare. De "skändar nationen" enligt paragraf 301.
I dag går pressarna för fullt hos de statligt finansierade historierevisionister som har ett uppdrag: Att förmedla en stoltare och bekvämare turkisk/osmansk historia.
Folkmordet betecknas som "inbördeskrig", den som hävdar annat åtalas. Enligt professor David Gaunt på Södertörns högskola så tilldelas de historiska instituten i Turkiet över 300 miljoner kronor årligen för att förneka massakrerna.

Grundarna av den turkiska republiken har ärvt en samhällsstruktur med en stark tradition av förnekande och ovilja att föra dialog när krav ställs, det kan hela turkiska Kurdistan intyga. De grundläggande rättigheter och friheter som minoritetsgrupperna saknar, leder i sin tur till att de blir lätta måltavlor och att de föds som invandrare, trots att de är urinvånare. Den traditionen av nationell enighet har åsidosatt minoritetsfrågor och lett till allt från assimilation till i värsta fall systematiskt dödande. Dessa orättvisor måste fördömas så att avkomlingarna till både offren och förövarna försonas.
De kristna förtjänar sina rättigheter, ett erkännande som minoritet och åtnjutande av de rättigheter som ges till icke-muslimer i enlighet med Lausannefördraget. Rätt till ersättning för de bosättningar som har evakuerats sedan början av folkmordet, erkännande av publikationer samt tv- och radiosändningar i bland annat det syrianska språket, rätten att tillåta användningen av namn i sina respektive modersmål och ett återställande av sina kyrkor och kloster i hela Turkiet.

Republiken har sedan 1920-talet undertecknat grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter men de bör även införlivas i praktiken och inte bara förbli en pappersbunt som skulle göra mer nytta i pappersåtervinningen. Inte bara är det respektlöst mot landets urinvånare utan även mot alla länder som skrivit på samma dokument och förverkligat sina löften.Gurgin Bakircioglu