Ett grannland fyller 90 år

Ett land fyller nittio år - det borde väl firas med stora festligheter, det borde väl samla vänner och grannar i en stor hyllningskör, det borde väl åtminstone märkas i omgivningen?
Men att vårt grannland Estland, som under ett par hundra år faktiskt var en del av vårt land, nyligen firade sin 90-årsdag som självständig nation, har knappt ens uppmärksammats i Sverige. Jag söker på Google och hittar några nyhetsartiklar ute i landet, om estniska grupper som firat sitt hemland.

På officiell nivå tycks det bara vara kommunfullmäktige i Eskilstuna som haft det goda omdömet att uppmärksamma händelsen, genom att bjuda den estländske ambassadören Alar Streimann till sitt sammanträde. Vad gjorde Sveriges riksdag och regering? Jag kan inte se att utrikesminister Carl Bildt på minsta sätt uppmärksammat ett viktigt grannlands nittioåriga självständighetsdag.

Nu tycker kanske någon att det där med nittio år är fiktion; landet har ju varit i hög grad osjälvständigt under nästan 50 års sovjetisk ockupation. Men desto mer anledning att fira; det lilla landet, som var fritt och självständigt i 22 år, 1918-40, lyckades med den ofattbara bedriften att utan våld och blodsutgjutelse kasta av sig ockupationens ok som tyngt dem genom 50 hemska år. De lyckades återknyta till den frihet och den optimism som påbörjats mer än en generation tidigare.
Men de femtio åren är inte försvunna, de finns och de smärtar. På vilket sätt de påverkar och hur de bör bearbetas, diskuterades vid ett seminarium anordnat av Estniska institutet i Stockholm på onsdagen. Valet av dag, den 26 mars, var ingen slump; det var dagen efter en av Estlands stora sorgedagar. Den 25 mars 1949 deporterades 20 000 estländare, främst kvinnor och barn, till sovjetiska läger i Sibirien.

Seminariet hade en rubrik som också var ett budskap: Estland minns, Estland finns. Det är viktigt att ge den sanna historien, inte den historia som skrivits av sovjetiska KGB och som fortfarande präglar bilden av Estland, inte minst i Sverige. Det är viktigt att minnas och bearbeta de hemska minnena, av terror, tortyr, övergrepp och skräck. Men det är också viktigt att slå fast att Estland finns och kommer att finnas, som ett fritt och självständigt land.
En viktig överlevnadshjälp är naturligtvis omgivningens stöd och deltagande. Inte minst vi svenskar måste skärpa oss. Vi har en hel del att gottgöra. Under den sovjetiska ockupationen låtsades vi att Estland i princip upphört att existera, det hade helt enkelt glidit in i den stora sovjetkartan och förlorat hela sin identitet. Det var ett enkelt betraktelsesätt, men fegt och svekfullt.
Det går att gratulera i efterskott, det går att fira Estland under hela jubileumsåret 2008, det går att skriva jubileumsartiklar och göra födelsedagsutställning för att uppmärksamma ett grannland som har förtjänat all uppmärksamhet.

Det finns alla skäl i världen att fira, att ett litet land efter så många år i förtryck, utsugning, åsikts- och religions­förföljelse, faktiskt kunnat resa sig, återupprätta demokratiska institutioner och lagar, och åter börjat blomstra. Grattis Estland!Carin Stenström är chefredaktör.
carin.stenstrom@varldenidag.se