Vi är nyligen hemkomna från en missionsresa till Nepal, ett land som ligger vid bergskedjan Himalayas sydsluttning. När vi skulle ta oss från en stad till en annan stoppade de in oss i ett litet 18-manna propellerflyg, som tog oss precis över bergstopparna. Än en gång fascinerades jag över hur nepaleserna har lyckats bygga hus i princip överallt på dessa mer eller mindre branta bergssluttningar.

Samtidigt som jag njöt av den enastående utsikten grep något tag i mitt hjärta: Hur ska alla dessa människor någonsin kunna få höra evangeliet?

Guds vilja är, och hans hjärta är ständigt uppfyllt av en längtan, att alla människor ska bli frälsta. Evangelium är Guds kraft till frälsning. Jag har sett den kraften verka till befrielse, helande och upprättelse åtskilliga gånger. Men kraften blir bara förlöst och frälsning blir bara möjlig när evangelium förkunnas. ”Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar?”. (Rom 10:14)

Du och jag är svaret. Vi är Guds lösning på hur människor – boende såväl högt uppe på bergen i Nepal som i huset intill – ska få höra evangelium, de goda nyheterna om Jesus Kristus. Men då behöver våra hjärtan, precis som Jesus, gripas av en nöd för de förlorade: ”När han såg folkskarorna förbarmade han sig över dem, för de var härjade och hjälplösa som får utan herde”. (Matt 9:36)

Som tjugoåring upplevde jag en väldigt tydlig missionskallelse. Men även om mission är min största passion och glädje, och fastän lydnad till kallelsen är en stark drivkraft, har den ändå inte varit det enda som har fått mig (och min make, Marcus) att fortsätta framåt i alla dessa år. Genom åren har jag om och om igen behövt gå ner på knä och be Herren förnya min kärlek till, och nöd för, de förlorade.

Likgiltighet och apati gör oss passiva, men när vi får Guds hjärta och nöd för människor kommer den att driva oss att göra saker vi annars aldrig skulle göra. Den kommer driva oss att be mer, ge mer och att göra mer – allt för att människor ska få sina liv räddade för evigheten.

Paulus fick utstå väldigt många tuffa situationer: fängelse, förföljelse, gisselslag, med mera. Ändå fortsatte han troget att predika evangelium. I sitt andra brev till korintierna avslöjar han att också han hade samma drivkraft: ”Kristi kärlek driver oss …”. (2 Kor 5:14)

Efter att Jesus hade sett folkskarorna och förbarmat sig över dem säger han de välkända orden: ”Och han sade till sina lärjungar: ’Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd.’” (Matt 9:37–38) I dag är skörden ännu större och arbetarna fortfarande få.

Låt oss därför den här hösten, varje gång vi kör förbi ett skördefält, påminnas om och låta våra hjärtan gripas för den viktigaste skörden: människors eviga frälsning. Och låt oss också gensvara och själva, på ett eller annat sätt, bli arbetare för skörden.