Brev till Paulus

Käre Paulus
Tack för dina brev. Men det var länge sedan du skrev. För länge sedan tycker många och menar att du inte har så mycket att komma med längre. Och du får verkligen ursäkta, men mycket av dina tankar är faktiskt väldigt gammaldags och svårsmälta i vår postmoderna och individanpassade tidsålder. Tiden har helt enkelt sprungit ifrån dig. Och det är inte bara sekulariserade svenskar som tycker så, det gör också många inom kyrkan. Härom sistens förkunnades det faktiskt, framför altaret i en sådan, att allt du skrev bara är dynga.
Nåja, ta inte alltför illa upp. Det var bara någon slags humor och – framför allt – det var i ett gott syfte: att få folk till kyrkan.
Det är nämligen något vi prioriterar högt, nuförtiden; att nå människor, helst många på en gång. Det ger ett framgångsrikt intryck och vem vill inte ge ett sådant. Det har gått lite trögt under de sista decennierna i det här avseendet och många menar att det är du och dina något rigida krav på en kristens liv och vandel är orsaken.
Människor kan inte relatera till det i dag. De skräms av tanken på att inte själva få avgöra vad som är rätt och fel för dem, det skulle kunna få dem att känna sig ifrågasatta och i värsta fall kränkta.

Mycket tid går därför åt till att hitta vägar som får människor att känna sig mindre träffade av kyrkan budskap, att känna vad som ligger i luften och anpassa oss till det.
Till exempel så tror vi att många som såg komikern jag nämnde i början blev övertygade om att kristna är rätt kul typer. Och då har vi ju nått en bra bit på väg.
Lite kämpigt kan det ju bli att ständigt leva upp till den nivån om någon skulle få för sig att komma tillbaka till kyrkan. Om de då möter det gamla vanliga stuket kan ju bakslaget bli enormt.
Men då får vi hitta på något annat; kanske ett opinionsmöte om skogsavverkning, en sminkkurs eller en käck allsångskväll. Eller varför inte en serie med "lär känna dig själv"-tema, sådant säljer ju bra. Lite lifecoaching är aldrig fel och kan ju lätt förses med lagom klädsam andlighet. Då och då bjuder vi in till gudstjänst. Det brukar funka om vi bara är försiktiga med sanningsanspråken. Det viktiga är att folk kan känna sig bekväma i våra sammanhang. Att utmana med evangeliet självt är att skrämma bort. Ja, så där tänker vi!

Nej! Det där var nog varken riktigt sant eller riktigt rättvist. Men alltför ofta agerar och argumenterar vi som om mängden människor vi når och vårt eget anseende faktiskt betyder mer än både budskap och uppdrag, och mycket energi går åt att hitta metoder och strategier. Så jag hoppas du inte tar illa upp om jag lånar några tankar från dina tidigare brev och formulerar en maning från dig till just oss i vår tid:
Till församlingen i Sverige 2008: Ge akt på dig själv så du inte tappar fokus – Jesus Kristus och honom korsfäst.

Kerstin Klason
ledarsidan@varldenidag.se