Att behålla vår frimodighet

Det är lätt att göra avkall på frimodigheten. Det är enkelt att bli en tapetblomma, försvinna in i mängden, rätta sig i alla andras led, hålla tyst, inte ställa till det. Det är enkelt att stå stum och le överslätande fast man kokar inuti.

En morgon på förskolan stod jag tillsammans med en annan pappa i kapprummet och hjälpte Milo av med de tunga vinterkläderna. På väggen satt ett anslag som personalen satt upp. Det handlade om att förskolan börjat tala om julen med barnen och att vi föräldrar gärna fick berätta för barnen om när Maria födde Jesus eller, som det stod, "en annan söt liten saga."

Det där är faktiskt en tro och verklighet för miljarder människor, sade pappan till mig, för många människor är det ingen saga alls.
Jag kom av mig lite eftersom även jag ibland döljer den frimodighet jag själv värdesätter så högt.
En iskall vintermorgon när man har huvudet och hjärtat fyllt av vardagliga funderingar är det inte alldeles självklart att man frustande slår ett slag för Gud och Jesus Kristus. Jag vill så gärna vara en fanbärare i dessa frågor. Jag vill våga berätta för alla, alltid, hur mycket i mitt liv som kretsar runt Jesus, Bibeln och Gud. Förskolan, som är fantastisk för övrigt, är inte det enda stället där Gud förminskas, trängs undan, förföljs, förtrycks i vårt land. Det är svårt att vara kristen. Det är framför allt svårt att vara bibeltroget kristen. Ändå är Sverige ett land byggt på kristen grund. Nu reser sig ett helt folk som en våg av fördomar inför alla oss som vill vara tydliga med vår tro. Det är alltså inte konstigt att flera av oss hellre tiger än talar i dessa frågor.