Jag gick på premiären för Jesus revolution i torsdags. Filmen är klart sevärd, och jag kan redan inledningsvis skriva: Gå och se filmen, köp och läs boken!
I en kulturkrönika i Aftonbladet kritiserar religionshistorikern Tomas Poletti Lundström, dock filmen för flera saker. Bland annat lyfter han fram Lonnie Frisbees ”queera sexualitet”, att han var gay och avled i aids endast 44 år gammal, därtill att han av de ” konservativa kretsarna fråntogs alla sina uppdrag och uteslöts”, samt att hans ”unika bidrag” gömts undan i historiebeskrivningen.
Men detta är ett konstruktivistiskt narrativ av Poletti Lundström. Lonnie Frisbee upplevde manliga sexuella övergrepp som barn, vilket skadade honom djupt, och som tonåring experimenterade han med alla former av sex, i linje med dåtidens sexuella frigörelse. Detta blev också en svaghet hos honom.
När han sedan gifte sig med Connie visste hon om hans förflutna övergrepp och samkönade sex, men detta hörde till det förflutna. Connie berättar att Lonnie upplevde en press från Calvary Chapel att utelämna denna del av sin bakgrund från sitt vittnesbörd. Connie säger att hon tyckte detta var ett misstag eftersom detta då blev en hemlighet i mörkret och ett fäste som i slutänden också blev hans undergång.
Lonnie själv bejakade inte den queera sexualiteten, som Poletti Lundström antyder. Det homosexuella var en trasighet, en frestelse för honom, och han såg samkönat sex som avfall från kristen tro. I en intervju innan han dog sade Lonnie själv: ”Jag har aldrig levt den homosexuella livsstilen, jag skulle vilja tillägga att jag aldrig ens har betraktat mig själv som homosexuell, även om jag under flera år som barn upplevde övergrepp, experimenterade med min sexualitet som en del av den rebelliska ’fria kärlekens generation’ … och sedan finns där också min trista tid som avfälling i mitten av åttiotalet” ( Not by might, nor by power: Set free av Roger Sachs).
Det är självklart att en ledare som uppvisar svåra karaktärsbrister avsätts från sina uppdrag; det sker hela tiden och är i sig inget märkvärdigt. Att Lonnie fick lämna sin offentliga roll var inte konstigt, och man behöver inte göra konspirationsteorier av det.
Lonnie Frisbee är välkänd för många av oss som är bekanta med väckelsehistoria, och Frisbees sexuella trasighet har heller inte varit hemlig, såsom Poletti Lundström tycks antyda.
Samtidigt är det naturligt att man inte primärt lyfter fram hans trasighet när man vill spegla hans insats. Kritiken att ”konservativa kretsar” stoppade en politiskt progressiv annan sorts väckelse håller inte. Frisbee själv bejakade inte ett liberalt sexual-evangelium.
Redan när Frisbee avled betecknades han som en Simson-personlighet: Han hade en alldeles särskild nåd från Gud över sitt liv, men han brast i integritet och karaktär. Han är unik i det att han fick vara ett redskap, inte bara för en genomgripande väckelse utan två. Både Jesusrörelsen och Vineyard förlöstes med hjälp av Guds nåd över Frisbee. Det är remarkabelt!
Men Frisbee var en skör människa som hade svåra utmaningar och som det slutade tragiskt för. Dock, i studiet av kyrkohistorien finns det en lång rad sådana människor.
Poletti Lundström ser också filmen vara ett inlägg för trumpismen. Han påtalar att Greg Laurie ”besökte Vita huset flera gånger under Donald Trumps presidentskap” och att Laurie är kritisk mot det som kallas ”woke”. Poletti Lundström är så klart väl påläst om den evangelikala högern och trumpismen, men filmen kan inte alls sägas vara ett uttryck för det. I en dialog med Micael Grenholm skriver Poletti Lundström att filmen slutar med några klipp om vad Greg Laurie gör i dag och ”typ: Allt är otroligt bra! Han är värsta lyckade pastorn som predikar för tusentals!”
Jag kan också tycka att filmen kanske skulle stannat vid de historiska bilderna, de är djupt berörande. Men till skillnad mot Poletti Lundströms analys tror jag att Laurie och filmskaparna vill visa oss att det Gud gjorde i Lauries liv som 19-åring, Lonnie Frisbees profetiska ord över hans liv och Chuck Smiths tilltro (i slutet av filmen) till hans ledarskap, blev ett bestående Guds verk i Lauries liv. Gud är trofast. Det är inget politiskt inlägg – det är en lovprisning.
Jesus revolution förmedlar en sann inblick och en realistisk känsla av ett spännande och inspirerande skeende i vår väckelsehistoria. Alla filmer baserade på sanna berättelser är naturligtvis förenklade, och filmen bygger på Greg Lauries bok och hans personliga lins. Men viktigast är att varken Greg Laurie, Lonnie Frisbee eller Chuck Smith är den centrala personen i filmen – det är Jesus.
Det är denne Jesus som förvandlade så många liv för 50 år sedan som också berör oss så underbart i dag.