När Världen idag får en pratstund med Gunilla Gniste, inför kommande 70-årsdag, passar hon och maken, Håkan‚ ett av barnbarnen.
– Vi har det elfte barnbarnet här eftersom det trettonde precis är på väg, säger Gunilla med värme.
Barn har alltid haft en särskild plats i Gunillas hjärta. Inte minst de sex egna barnen hon har tillsammans med Håkan, men också de tio fosterbarn som funnits i familjen genom åren. Flera av dem har blivit som deras egna.
– Om man lägger sitt liv i Guds hand och han säger att man ska ta hand om det barnet och man får kärlek till det – då blir det barnet som en del i ens familj. Så är det, konstaterar Gunilla med fasthet.
Gunilla var också med och startade upp de populära barnläger som församlingen Fristaden i Uddevalla anordnat i över trettio år. Som lägerchef drevs hon av ett tydligt syfte, sprunget ur egen erfarenhet.
– Barn kan möta Gud, barn kan be, barn kan få starka gudsupplevelser och barn kan förändra familjer. Det var grundtanken med dessa läger, säger Gunilla.
Själv var hon just bara ett barn när hon bestämde sig för att följa Jesus. På närkeslätten i Kumla, växte Gunilla upp. Hennes föräldrar och syskon var inte troende, men trots det fick hon möjlighet att gå på Frälsningsarméns söndagsskola. Ibland anordnade de så kallade ”Barnkampanjer” med flera barnmöten under en veckas tid.
– Vid ett tillfälle kom Kapten och frågade mig: ”Gunilla, ska inte du bli frälst?” Jag var nio år då och jag minns att jag var så tagen av att han kunde mitt namn bland alla hundra barn som fanns där, säger Gunilla.
Den enkla frågan från Kapten kom att förvandla hela Gunillas familj. Gunilla pratade med sin mamma hemma om vad det kunde tänkas innebära att bli frälst. Sedan fattade hon, helt på egen hand, ett beslut om att följa Jesus.
Strax därefter blev även hennes syster och mamma frälsta, och efter tre års böner kom Gunillas pappa också till tro.
– Jag var 13 år när pappa blev frälst. Det var en påtaglig förvandling som påverkade attityder, värderingar och kärleken i vårt hem. Jag sade till Gud, ”det här som har hänt mig och min familj, det ska alla få möjlighet att vara med om”, berättar Gunilla, påtagligt rörd vid minnet.
Hon berättar sedan att tonårstjejen Gunilla böjde knä hemma och sade till Gud att hon ville ge sig till uppdraget att berätta om Jesus för andra människor. Liknande stunder av överlåtelse till kallelseuppdraget har rests som milstolpar genom Gunillas liv.
Starka gudsmöten i bönekammaren i den tidiga ungdomen, andedopet som 19-åring och ungdomsväckelsen på 70-talet satte kursen framåt.
– Vi hade bönemöten på Hötorget i Stockholm som fortsatte ända in på natten. Femhundra böjde knä och bad för Sverige, berättar Gunilla.
Hon hänvisar till en bild som prydde Svenska Dagbladets framsida, där hon står och predikar på Hötorget 1972 iförd sin Frälsningsarméuniform.
– Framåt tre-tiden på natten kom narkomanerna. Vi fick be med ett tjugotal av dem, minns Gunilla.
Hon beskriver en annan tid och ett annat Sverige. Men när Gunilla berättar om sin vardag och församlingen Fristadens arbete hemma i Uddevalla, nästan femtio år senare, är det som om det ändå går en rak linje från den där unga frälsningssoldaten på Hötorget, till kvinnan som i dag delar ut matlådor till stadens hemlösa.
Ytterligare en milstolpe var givetvis när Gunilla gifte sig med sin Håkan, 1975. De bosatte sig i Uddevalla som frälsningsofficerare. Där hade den karismatiska väckelsen inte nått lika långt som på en del andra platser. Gunilla minns särskilt ett tillfälle då hon och Håkan stod tillsammans på ett berg och bad för staden.
– När vi bad upplevde jag hur Gud frågade mig: ”Är ni villiga att ge era liv för den här staden?” Då tittade jag på Håkan och sade: ”Hörde du det där också?” ”Ja”, sade han, och så tog vi varandras händer, bad och gav våra liv till Uddevalla, berättar Gunilla.
De bosatte sig i stadsdelen Tureborg, som då var ganska nedgånget och rymde stora behov. Gunilla berättar att de på tio år fick se det området förvandlat. Människor blev frälsta och upprättade och när de startade församlingen Fristaden 1987 var de redan sjuttio i gemenskapen, som sedan kom att utgöra församlingen.
Beslutet att ge sina liv för Uddevalla har resulterat i läger, kristen skola, där Gunilla var den första rektorn, ett omfattande utåtriktat arbete, själavårdscenter och mycket mer. De har fått be med hundratals människor till frälsning, se upprättade familjer och helanden.
Skörden har varit stor och Gunilla beskriver hur de än i dag möter människor där ett litet frö såddes på en utåtriktad satsning, för kanske tjugo år sedan.
En oväntad skörd av all kärlek de gett till staden fick de motta i den allra mörkaste natt. Den förödande branden som familjen Gniste var med om 2009 är väl omskriven i både kristen och profan media. Miraklet då Håkan, med 89-procentiga brännskador på kroppen, överlevde mot alla odds har lämnat få oberörda.
– När branden hade inträffat ställde många i staden upp för oss. Jag tror vi hade tjugo soffor till slut, fast vi bara behövde två, säger Gunilla och skrattar.
Hon berättar om en stor enhet bland stadens församlingar, och de fick både praktisk hjälp och förbönsstöd.
– Vi har också fått be med 50–60 personer utifrån branden – människor som har blivit tagna av att vi som varit med om det här står fasta ändå, predikar ändå, betjänar ändå och älskar Gud ändå.
Hon berättar att i samma stund som branden inträffade och hon insåg omfattningen av skadorna sade hon till sig själv att hon måste välja att leva i tacksamhet.
Hur kan man komma till den slutsatsen, mitt i en så svår tragedi? Gunilla har svaret direkt:
– Jag vet att när min pappa blivit frälst, då stod vi tillsammans och sjöng så här: ”God emot alla, men mest emot mig. Intill i dag, tills i dag.” Gud är god emot alla, men ”godast” mot mig. Så tänkte jag när jag var 13 år, säger Gunilla lika säkert som hon nyss tagit ton och sjungit ut den gamla sången.
Och så tänker den snart 70-åriga Gunilla fortfarande.
– Jag tror mycket på den dagliga överlåtelsen. Den här bönen ber jag varje dag: ’”Herre, led mig dag för dag, i din vilja vill jag vara. Om det än genom lidande bär.”
Just nu funderar hon mycket på hur de ska kunna fortsätta betjäna stadens hemlösa och utsatta, i den pågående coronaepidemin. Viljan att hjälpa lever starkt, men också längtan att överföra den erfarenhet och kunskap hon samlat på sig genom åren, inte minst inom själavård.
När människor frågar hur hon orkar, svarar hon med de enkla orden: Älska Gud och älska människor.
– Jag är så tacksam att jag fått vara med att se trasiga människor bli hela. Att jag har fått ge mitt liv till Gud, att jag har fått vara ett redskap.