I fredags förmiddag förra veckan, bara timmar efter att judiska bosättare uppfört fem baracker på en bergstopp i Samarien och kallat platsen Or Chayim, skickade Israels försvarsminister Yoav Galant in militären (IDF) och civila arbetare för att riva barackerna. Beslutet togs i samråd med premiärminister Benjamin Netanyahu.

Detta skedde trots att Bezalel Smotrich, med den märkliga titeln ”minister i försvarsdepartementet”, hade gett order om att inte riva Or Chayim förrän efter sabbaten så att han kunde diskutera ärendet med de olika parterna. Smotrichs ministerpost är en nyupprättad tjänst med ansvar för bland annat COGAT – IDF:s avdelning som ansvarar för regeringens aktiviteter i Judéen och Samarien, inklusive rivning av illegala byggnader.

Problemet är att COGAT alltid har varit underställt försvarsministern, och därför ser vi nu det första exemplet på en av flera maktkamper som Netanyahu skapade när han sammansatte regeringskoalitionen. Kraven från några av koalitionspartierna var så stora att Netanyahu såg sig nödgad att dela upp flera departement på ett sådant sätt att det nu inom vissa områden är oklart vem som ytterst bestämmer.

Allt måste ses i ljuset av den kamp om kontroll över strategiska platser som på daglig basis pågår i Judéen och Samarien mellan PA och Israel (med bosättarna i spetsen). För det mesta är det PA, med diplomatiskt och ekonomiskt stöd från EU, som bygger olagligt. Det sker i massiv skala och har pågått i flera år.

Då och då tar bosättarna saken i egna händer och sätter upp utposter som inte har godkänts av myndigheterna och därför är illegala enligt israelisk lag, såsom Or Chayim.

Det bosättarna har tröttnat på är särbehandlingen i rivandet av illegala byggnader, beroende på om de är byggda av judar eller araber. Judiskbyggda konstruktioner rivs nästan konsekvent och mycket snabbt. När detta ibland sker med arabiskbyggda strukturer är det ett undantag. Det finns tiotusentals illegalt uppförda arabiska byggnader av vilka många har stått i åratal, för att inte säga decennier. Bosättarna kräver lika behandling för dessa byggnader.

Netanyahu är kanske inte den som har format Israels inkonsekventa politik i det här ärendet, men han har definitivt upprätthållit den sedan han kom till makten 2009. Han vet nämligen bättre än någon annan att världssamfundet inte bryr sig om illegal arabisk byggverksamhet – om något, uppmuntrar de detta. En illegal arabisk industripark med tillhörande vägnät och omfattande natur -och miljöskador skapar inga rubriker – en tom judisk barack på en vindpinad kulle lockar däremot fram artilleriet.

Men Netanyahu vet också mycket väl att den här regeringen inte är som de andra han har byggt. Nu har han att göra med tydligt ideologiskt motiverade ministrar. Och han har gett dem ansvar som ger dem anledning att tro att de kan förändra det som varit.

Det kommer inte att bli lätt för Netanyahu att överbevisa dem om något annat.

Tumme upp:
För Keren Kajemet, som i söndags godkände flera trädplanteringsprojekt i Negev. Beslutet är viktigt för att bemöta beteendet hos de beduiner som utan bevis hävdar att marken tillhör dem.

Tumme ned:
För den politiska oppositionen, som gormar om slutet på demokratin och varnade för att Netanyahu inte skulle följa domstolens beslut att sparka Aryeh Deri som minister (vilket dock skedde i söndags).