Efter besöket av den nye ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben Gvir, på Tempelplatsen har begreppet ”status quo-avtalet” ständigt förekommit i medierapporter. Det hävdas, fullständigt felaktigt, att Ben Gvir brutit detta avtal.
Så vad säger då avtalet?
Svaret beror på vem man frågar. Avtalet ska reglera vad som är tillåtet för de olika grupperna – först och främst judar och muslimer – uppe på Tempelplatsen. Men det finns inget dokument undertecknat av båda parter som beskriver status quo-principerna. Även om många skulle börja beskrivningen av denna praxis med sexdagarskrigets slut 1967, när Israel för första gången på tvåtusen år återigen fick kontroll över Tempelplatsen, är avtalet i själva verket ett resultat av en flera hundra år lång utveckling.
Det hela sträcker sig tillbaka till ett ottomanskt dekret från 1757 (justerat flera gånger under 1800-talet) som skulle reglera förhållandena mellan de kristna kyrkorna i Bibelns land, och särskilt den heliga gravens kyrka. När det ottomanska riket försvagades på 1800-talet pressade europeiska stater på för att öka sina respektive kyrkosamfunds inflytande, först och främst den katolska och den ortodoxa kyrkan, och de lyckades då tillskansa sig nya rättigheter.
När den brittiske generalen Allenby i december 1917 erövrade området tog man bort den så kallade dhimmistatusen (att icke-muslimer sågs som andraklassens medborgare med färre rättigheter) som gällt under muslimskt herradöme, men status quo-avtalet mellan kyrkorna och även de muslimska rättigheterna till heliga platser, inklusive Tempelplatsen, bibehölls ”i enlighet med gällande praxis.”
Problemet för judarna var att ”gällande praxis” byggde på den maktbalans som uppstått sedan korsfarartiden mellan europeiska makter och den muslimska världen. Där var det få eller ingen som kämpade för judiska rättigheter.
När Israels sekuläre försvarsminister Moshe Dayan 1967 fastslog reglerna för det som i dag anses vara status quo, byggde det på en stor politisk känslighet för ”gällande praxis” – samt en avsaknad av sympati med judisk religion och koppling till Tempelplatsen. Han tillät judar att besöka platsen, men inte att be.
Israels Högsta domstol har senare fastslagit att judar dock har rätt att be, om de inte visar synliga tecken på detta.
Sedan 1967 har status quo-principerna brutits gång på gång – av muslimerna. Starka begränsningar har lagts på judiska besök och man trakasserar ofta judiska besökare, man har byggt en stor illegal underjordisk moské, man har brutit sig in genom Gyllene porten och använder den som moské, man har använt moskéerna som lagringsplats för vapen och tillflyktsort för uppviglare och terrorister, och så vidare.
Orättvisan i behandlingen av judiska rättigheter på Tempelplatsen är uppenbar. Men kritiken riktas inte mot detta – den riktas mot en jude som helt enkelt önskade besöka platsen där hans tro, identitet och kultur formats.
Tumme upp:
För Israels underrättelsetjänst Mossad, som åter hjälpt till att avvärja ett terrorangrepp i Europa. En iranier bosatt i Tyskland planerade ett större angrepp med hjälp av cyanid och ricin.
Tumme ned:
För CNN:s nyhetsankare Christiane Amanpour, som i ett samtal med Dror Moreh, en israelsk regissör för en dokumentär om kriget i Syrien, fantasifullt antydde att Israel inte var bättre än Syrien. Ovärdigt!