Förra veckan ägde en märkvärdig, nästan bisarr, ceremoni rum i Jerusalem. Den israeliske universitetsprofessorn Yair Barak överlämnade då en stor, gammal nyckel till de muslimska myndigheterna, waqf, på Tempelplatsen. Det bisarra ligger i historien bakom nyckeln.
Barak, som i dag är filosofiprofessor vid Tel Avivs universitet, deltog som 24-åring i Sexdagarskriget. Han var en av de första soldaterna som tog sig in i Jerusalems gamla stad och upp på Tempelplatsen. Israels militära chefsrabbin under den tiden, den karismatiske Shlomo Goren, var också på Tempelplatsen, men försökte efter en stund ta sig ner till Västra muren.
Barak fann då nyckeln som öppnade Mughrabi-porten och behöll sedan nyckeln.
Tills för en dryg vecka sedan.
Under årens gång utvecklade soldaten med sin sekulära uppväxt en vänsterorienterad politisk övertygelse. Han föraktar Jerusalemdagen (firandet av Jerusalems förening, som uppmärksammades förra veckan) och menar att marschen är en provokation gentemot de palestinska araberna.
Barak beslöt därför lämna över nyckeln till ”de rätta ägarna”, som han uttryckte det. Han hoppades att detta symboliska överlämnande av den nu oanvändbara nyckeln skulle leda till att Israel ska överlämna ”det vi har stulit till dess rätta ägare”. Det framkom inte om Barak ”bara” syftade på Tempelplatsen eller hela östra Jerusalem, kanske även Judéen och Samarien?
Händelsen är bisarr, inte bara med tanke på Tempelplatsens historia – den enda orsaken till att det finns ett muslimskt intresse för platsen är att judarna var de första att tillbe där – utan även med tanke på de otaliga terrorangrepp som utförs under förevändningen att ”försvara al-Aqsa”, alltså Tempelplatsen. Hundratals, om inte tusentals, judar har mördats av fanatiska ”al-Aqsaförsvarare”.
Yair Baraks handling visar hur gigantiskt gapet i världsförståelse är mellan sekulära och religiösa israeler. Det som för religiösa och traditionella judar är heligt, avskilt och oföränderligt, är för sekulära judar i bästa fall obetydligt och i värsta fall föraktligt. Samtidigt ter sig för religiösa judar det sekulära fokuset på människans absoluta individuella frihet som ett hån mot Israels Gud.
Under den nuvarande högerregeringen, där speciellt de ultraortodoxa partierna har gått på offensiven och främjat delvis extrema krav, har motståndet mot dem och gapet mellan de två grupperna, bara ökat.
Det faktum att Barak just nu bestämde sig för att överlämna nyckeln har nog inte bara dikterats av en ideologisk övertygelse; det är nog lika mycket en politisk handling, en protest mot den sittande regeringen.
Oavsett är det av största vikt att Israels religiösa och sekulära invånare inte mister förmågan att samtala. Och då bör man undvika både dylika nyckelöverlämningar och utnyttjande av politisk makt som trampar på den politiska oppositionen.
Tumme upp:
För nationelle säkerhetsministern Itamar Ben Gvirs besök på Tempelplatsen i söndags. Han må säga och göra mycket som är kontroversiellt, men rätten för alla att besöka Tempelplatsen måste upprätthållas.
Tumme ned:
För tidigare Pink Floyd-sångaren Roger Waters, som i början av sin världsturné uttalade att ”om lösningen för att uppnå lika rättigheter är avskaffandet av den judiska staten, så får det bli så”.