Upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan Israel och Förenade arabemiraten (UAE), vilket tillkännagavs i förra veckan (många kallar det fredsavtal, men det var aldrig krig mellan länderna), är ett stort diplomatiskt genombrott. För första gången upprättar ett arabiskt land som tillhör blocket av nationer som inte har varit i krig med Israel, men som har bojkottat och motarbetat den judiska nationen som en del av Arabförbundet, diplomatiska förbindelser.
Detta bryter det palestinska självstyrets veto i förbundet och öppnar för enorma möjligheter; det är inte osannolikt att andra arabiska stater följer efter UAE.
Frågan är dock om avtalet är värt priset. Även om Benjamin Netanyahu förnekar det, säger både president Trump och UAE:s ledare Sheikh Mohammed bin Zayed att ”annektering” av Judéen och Samarien nu är ”borta från bordet.” Det är åtminstone tydligt att tillämpning av judisk suveränitet i dessa områden inte kommer att ske under hösten.
Som det ser ut nu kommer Joe Biden att inta Vita huset i januari, och han har tydligt uttryckt sitt motstånd till annektering. Netanyahu, å sin sida, har sagt att han inte kommer att införa suveränitet utan USA:s stöd, så slutsatsen måste bli att detta inte kommer att ske inom överskådlig framtid.
Saken är den att ett avtal är ett pappersark, medan Judéen och Samarien är fast mark. Pappret ligger i UAE:s händer, medan Judéen och Samarien skulle ha legat i Israels händer. Genom att välja avtalet framför suveränitet ger Netanyahu ifrån sig nycklarna till att styra processen – alla avgöranden ligger nu i andras händer.
Det är en legitim fråga om inte fred väger tyngre än territorium. Men århundraden av historia har visat att judarna är otroligt sårbara utan territorium. Israel upprättades bland annat som en tillflyktsort för förföljda judar. Judéen och Samarien behövs för att garantera Israels säkerhet och för att stärka dess legitimitet.
Men varför ska Israel behöva välja mellan diplomatiska förbindelser och Judéen och Samarien? Historiskt, juridiskt och moraliskt har judarna full rätt till dessa landområden. Israel angreps från Judéen och Samarien av soldater från en rad arabiska länder. Israel gick inte i krig mot dem. Varför ska Israel nu betala för att dessa länder ska göra vad civiliserade länder borde ha gjort för länge sedan?
Fred med arabländerna är definitivt viktigt, men ju fler länder som tecknar avtal med Israel, desto mer försvinner möjligheten till judisk suveränitet över Judéen och Samarien. Vilken israelisk premiärminister kommer att utlysa suveränitet om det leder till ett brott i förbindelserna med ett tiotal arabiska länder?
En palestinsk stat, vilket UAE och arabländerna kräver, är inte aktuellt ur ett israeliskt perspektiv eftersom det skulle utgöra ett existentiellt hot. Därför borde israelisk suveränitet över Judéen och Samarien tillämpas först, så att de diplomatiska förbindelserna kan upprättas baserat på en realistisk (och rättfärdig) plattform.
Möjligtvis kommer upprättandet av diplomatiska förbindelser då att ta längre tid, men de kommer att kräva sin rätt. Arabländerna behöver det minst lika mycket som Israel.
Tumme upp
För arvet efter Ruth Gavinson, som avled i lördags. Gavinson var en av Israels främsta juridikprofessorer och bidrog, bland mycket annat, starkt till förståelsen av Israel som både en judisk och en demokratisk stat.
Tummen ner
För muftin av Jerusalem, Mohammed Hussein, som vill neka muslimska emiratiska medborgare att be på tempelberget efter att landet upprättat diplomatiska förbindelser med Israel.