Terrorangreppet i Elad där tre personer höggs ihjäl med yxa, och ett antal andra skadades svårt, har skakat Israel. De groteska morden kastar oss tillbaka till medeltidsmetoder och en brutalitet man inte är van vid att konfrontera i demokratiska nationer.
Händelsen framtvingar en rad diskussioner, som hur det kommer sig att 19–20-åringar kan bli så fyllda av hat att de cyniskt kan ringa en israelisk bekant för att få transport, åka med vederbörande till utsatt mål, därefter hugga ihjäl honom innan de fortsätter att hugga ner fäder framför ögonen på sina barn.
Vilken miljö frambringar ett sådant hat? För det går inte längre att säga att detta är undantag – det händer gång på gång.
En utmanande fråga måste också riktas till västliga ”Palestinaaktivister”: Hur påverkar sådant monstruöst hat deras kamp för vad de anser vara palestinsk-arabiska rättigheter? Jag hävdar inte att propalestinska aktivister accepterar denna terror – de flesta skulle utan tvekan fördöma den.
Problemet är ett annat: Deras extrema och överdrivna kritik och deras dubbelmoral i förhållande till Israel lägger bränsle på elden som driver terroristernas omänskliga hat. Häromdagen fick jag tillskickat mig ett Instagraminlägg från en propalestinsk aktivist, där det hävdas att Israel ägnar sig åt etnisk rensning och att statens Högsta domstol – respekterad världen över för sin objektivitet – drivs av rasism.
Det är inte så att terroristerna nödvändigtvis behöver denna uppbackning – deras hat drivs av interna mekanismer – men sådant internationellt stöd stärker illusionen att deras handlingar är rättfärdiga.
De skandinaviska propalestinska aktivisterna hävdar ofta att de bara engagerar sig humanitärt till fördel för de palestinska araberna; de håller sig ifrån politik. Och alldeles riktigt, de håller sig långt från politik och trender som rör sig i det palestinsk-arabiska samhället. Ytterst sällan hör man kritik av de otaliga brott mot grundläggande rättigheter som pågår där dagligen.
Men i förhållande till Israel saknas det inte fördömanden. Och här syns den tydliga dubbelmoral, som fullständigt undergräver deras trovärdighet.
Till och med när de fördömer palestinsk terror kommer den oftast med det moraliskt relativistiska tillägget ”dödande på båda sidor”, som i princip likställer israeliska soldaters kamp mot terrorister med terroristerna själva. Dessutom, efter en halv mening av fördömande, vänds fokuset åter till ”orsakerna”, och den listan är lång.
Från israeliskt håll finns det en pågående självrannsakan som försöker upprätthålla en hög moral i sin krigföring – en standard som inga andra nationer kommer i närheten av – medan man försöker bli bättre. För de vet att de inte är perfekta. De som stöttar Israel står därför på en trovärdig moralisk plattform.
Samma sak kan sällan sägas om propalestinska aktivister.
Tumme upp
För Israels Högsta domstol, som trots beskyllningar om rasism och etnisk rensning valde att låta fakta avgöra och förra veckan vidmakthöll beslutet om att avlägsna åtta beduinläger söder om Hebron.
Tumme ned
För den brittiska tidningen The Guardian, som skrev att de senaste fem veckorna har 19 israeler dödats och samtidigt har 27 palestinier dödats. Som om terrormord på oskyldiga civila är jämförbart med neutralisering av terrorgrupper.