Detta är månaden då allt går mot sitt klimax. I september hamnar maktkampen mellan den israeliska regeringen och Högsta domstolen (HD) i frontalduell. Tre gånger har då HD möjlighet att utmana lagar som antagits av parlamentet (som för närvarande domineras av regeringen).
Och detta gäller inte bara ”vanliga” lagar – även om lagstiftningen för landet inte ger HD någon rätt att annullera dessa heller – men nu talas det om landets Basic Laws (i stället för grundlagar), som har en högre status.
Det hela började i går, tisdag, när den så kallade rimlighetslagen diskuterades. Sedan har vi frågan om förfarandena för utnämning av domare, innan vi kommer till den stora frågan om premiärminister Netanyahu: Kommer HD att kräva att han drar sig tillbaka från premiärministerposten eftersom han bröt mot regeringens juridiska rådgivares beslut att inte blanda sig i den pågående rättsreformen?
Det är inte särskilt troligt att något av dessa ärenden blir färdigbehandlade under den här månaden, men bara det faktum att HD diskuterar giltigheten i Basic Laws är explosivt i sig själv. Enkelt förklarat kan man säga att högersidan förkastar all sådan inblandning – medan vänstersidan kräver det.
Netanyahu försökte förra veckan räcka ut handen till oppositionen i ett desperat försök att undvika en kris. Det är osäkert om han hade stöd för en kompromiss i sin egen regering, men det står helt klart att oppositionen enhälligt förkastade varje tanke på kompromiss. Både oppositionsledare Yair Lapid och den som i opinionsmätningarna har det största partiet, Benny Gantz, var kristallklara i sitt avvisande. Kompromiss är inte aktuellt.
Man kräver i praktiken att Netanyahuregeringen avlägsnas.
Det finns dock tecken på att även den israeliska opinionen är trött på extremismen. Man gillar inte att familjeträffarna har förvandlats till bittra diskussioner. Man är orolig för splittringen i samhället och för de konsekvenser det får för militären och statens säkerhet.
Dessutom är det judiskt nyår på fredag och därefter de ”tio dagarna av omvändelse”, innan Yom Kippur, det stora försoningsdagen. Detta är tider när man traditionellt försonar sig med Gud och sin nästa. Även om många israeler är sekulära respekterar man värdet och betydelsen av denna period. Men försoning är svårt i en atmosfär som vägrar kompromiss, som vägrar att ens samtala med motparten.
Israelisk radio meddelade nyligen vilken sång som är årets mest spelade i radio. Den heter ”Keren Shemesh” (Solstråle), av Benaia Barabi. Det är en extremt enkel sång till akustisk gitarr som handlar om vad sångaren är villig att göra för att ”solstrålen”, en annan person, ska fortsätta att stråla. En fullständigt opolitisk och okomplicerad sång, glad och upplyftande.
Det säger något om vad folk längtar efter. Politikerna borde ta till sig vinken.
Tumme upp:
För de bibliska högtiderna – vilken gåva till en nation som inte bara tar högtidernas förpackning utan även dess innehåll på allvar. Det judiska nyåret: Gud är kung! Yom Kippur: Gud förlåter! Lövhyddohögtiden: Gud försörjer, gläd er!
Tumme ned:
För den tidigare Mossadchefen, Tamir Pardo, som kallade Israel en apartheidstat. Uttalandet är ett tydligt inlägg i den politiska debatten och är uppenbart felaktig, en lögn. Mycket lågt, Pardo!