Israel går mot nyval, för femte gången på tre år. Och även om parlamentet, Knesset, i skrivande stund inte har upplösts eftersom oppositionen försöker skapa en alternativ regeringskoalition utan att gå till nyval, så är chansen att detta ska ske minimal. Sannolikt blir det val någon gång i november.

Den sittande regeringskoalitionen försöker å sin sida – mycket ovärdigt ska tilläggas – förhindra Benjamin Netanyahus återinträdande som premiärminister genom att trumfa igenom en lag att en person som står anklagad för kriminell verksamhet inte ska kunna gå till val. Inte heller detta försök har någon större chans att lyckas, men det visar, sorgligt nog, att mycket fortfarande handlar om Netanyahu – och att vad som är bäst för nationen i bästa fall kommer i andra hand.

Att den sittande regeringen inte skulle sitta kvar hela sin mandatperiod var ganska uppenbart från dag ett. Och det var till sist inte någon enskild händelse som fällde den, utan snarare det enorma ideologiska gapet mellan ytterpartierna Yemina på högerkanten och Meretz och Ra’am på den extrema vänstersidan. En efter en slutade representanter från dessa partier att rösta med koalitionen, och till slut blev det omöjligt att regera effektivt.

Premiärminister Naftali Bennett och roterande premiärminister Yair Lapid tog då konsekvenserna av det.

Trots vissa problematiska beslut – och en hel del problematiska uttalanden från regeringsmedlemmar – vill jag ge den avgående regeringen godkänt i det som den faktiskt har åstadkommit. Den har inte fört en mindre sionistisk politik än vad Likud gjorde under Netanyahu-åren – i vissa fall har den varit mer sionistisk än Netanyahu.

Dessutom har man prioriterat den arabiska sektorn på ett sätt som har rättat till årtionden av olikabehandling. Denna har till stor del varit ett resultat av motståndet och avsaknaden på samarbetsvillighet från den arabiska sektorn, samt den judiska responsen på det. Men den har varit ovärdig, och man får hoppas att nuvarande utveckling ska fortsätta.

Nu träder Yair Lapid från mittenpartiet Yesh Atid in i premiärministerrollen, helt enligt koalitionsavtalet. Lapid är liberal i moraliska frågor och en produkt av sekularismen i Tel Aviv. Han är också en förkämpe för upprättandet av en palestinsk stat i Judéen och Samarien.

Allt detta, kopplat till det faktum att den amerikanske presidenten, Joe Biden, kommer till Israel om två veckor, ger grund för oro. Det finns skäl att tro att Biden kommer att skicka signaler angående ett amerikanskt stöd för en delning av Jerusalem under sitt besök, samt sätta press på Israel angående upprättandet av en palestinsk stat. Och han verkar ha uppskjutit sitt besök tills Lapid blivit premiärminister.

Detta kommer i så fall vara en tragisk punkt för denna regering – samt ett slag i ansiktet på Israel som sådant.

Tumme upp
För den israeliska regeringen som (visserligen 22 år för sent) gett ekonomisk kompensation till de sydlibanesiska allierade soldater som flydde till Israel när Israel drog sig ur Libanon år 2000, så att dessa kan starta ett nytt liv.

Tumme ned
För en FN-rapport som säger att Al Jazeera-journalisten Shireen Abu Aqleh sköts av en ”till synes välriktad kula” från en israelisk soldat. FN ignorerar palestinsk-arabiskt motstånd mot utredningen och det faktum att motivet för en sådan israelisk aktion helt saknas.