Den senaste veckan har stora protester ägt rum i Israel på grund av en reform i rättssystemet som Benjamin Netanyahus nya regering har lagt fram.
Generellt kan man säga att reformens olika åtgärder är avsedda att ge mer makt åt politiker på bekostnad av domstolen. Reformen inbegriper bland annat det sätt på vilket domarna i Högsta domstolen väljs, inskränkning av riksåklagarens befogenheter och inte minst den så kallade ”omkörningslagen”, som ger Knesset rätt att ogiltigförklara ett HD-beslut som har annullerat en parlamentslag.
Den politiska oppositionen är rasande och hävdar att reformen kommer att medföra slutet på den israeliska demokratin. Riksåklagaren, samt ledare för advokatsamfundet, har lagt sig på i stort sett samma linje, och Högsta domstolens justitieråd, Ester Chayut, sade att reformen ”slår den israeliska demokratin sanslös.”
Regeringen menar att de bara återinför det tillstånd som rådde före det som i Israel kallas ”den juridiska revolutionen”, som ägde rum på 1990-talet. Den gången gav HD sig själv rättigheter de tidigare inte haft.
Problemet är att i stället för en ordentlig sakdebatt går parterna ut med politiskt motiverade polemiska uttalanden som beskriver motståndaren som saknande giltig röst. Det oppositionen naturligtvis borde göra är att inleda en konstruktiv debatt för att mjuka upp reformens vassa kanter.
Man får bara hoppas och tro att detta åtminstone sker bakom stängda dörrar, där de två blockens positionering inför offentligheten inte förgiftar samtalsklimatet lika starkt.
Även om det alltid har funnits tydliga splittringar i israelisk politik är det ganska lätt att spåra det nuvarande bittra debattklimatet till rättegångarna runt Netanyahu. När oppositionen under flera år har presenterat Netanyahu som politiskt spetälsk på grund av korruption (som ännu inte har bevisats) och högersidan har presenterat honom som ett helgon och rättegångarna mot honom som lögner – uppkonstruerade av hans motståndare i media, polis, politik och domstol – har det inte gett mycket svängrum för konstruktiva samtal och samarbete.
Politiker på bägge sidor bär ansvaret för denna utveckling.
Det är absurt att hävda att majoriteten i dagens parlament skulle vara för ett avskaffande av Israel som en demokrati, såsom Lapid menar. Men det är också synnerligen oklokt att tvinga igenom en viktig reform utan försök att uppnå så stor konsensus som möjligt.
Lyckligtvis verkar mannen på gatan ha mer förnuft än sina politiker för tillfället. Medan politikerna pratar förbi varandra i apokalyptiska termer, fortsätter interaktionen mellan människor ur alla politiska fraktioner i vardagslivet.
Israels politiker behöver granska sig själva; tjänar de landets och folkets intressen på lång sikt eller gynnar de sina egna kortsiktiga agendor? Det israeliska folket förtjänar – och nationen behöver – bättre ledare än den version av sig själva som deras politiker i dag framvisar.
Tumme upp
För den levande demokrati som Israel är, vilket återigen bevisades när åttiotusen personer slöt upp i Tel Aviv under lördagskvällen i ösande regn för att protestera mot den planerade rättsreformen.
Tumme ned
För finansminister Bezalel Smotrichs uttalande om att avskaffande av visumkrav till USA kommer att leda till att israelerna lämnar Israel. Smotrich, från Religious Zionism Party, verkar inte ha stor tro på attraktionen i landets sionistiska dröm.