Kriget i Ukraina tar av förklarliga skäl de flesta nationer i anspråk. Men för de palestinska araberna finns det också ett särskiljande perspektiv: vad de uppfattar som diskriminering i förhållande till världens sympati med Ukraina kontra sympatin med deras sak.
I en mängd artiklar och inlägg på sociala medier har palestinska araber uttryckt frustration och vrede över att världssamfundet så kraftfullt fördömer den ryska invasionen, medan samma världssamfund, i palestinsk-arabiska ögon, ser genom fingrarna med Israels (påstådda) övergrepp. Det palestinsk-arabiska lidandet är inte mindre än det ukrainska, menar man.
Mohammed Rafik Mhawesh, en palestinsk-arabisk journalist i Gaza, observerar hur västliga sanktioner mot Ryssland var omedelbara och effektiva, medan det inte är på samma sätt mot Israel. Han går ännu längre i sin jämförelse och säger att motståndet från ukrainarna mot de ryska styrkorna uppmuntras och beundras i väst, medan palestinsk-arabiska aktioner omtalas som terrorism. Detta är hyckleri, anser han.
Det finns inte tid här att bevisa hur irrelevanta och meningslösa Mhawsehs jämförelser är, men han jämför inte ens äpplen och päron – snarare äpplen och kameler. Syftet här är snarare att visa hur en stor del av de palestinska araberna framställer situationen.
Den amerikanskfödda supermodellen Gigi Hadid, med palestinsk-arabiska föräldrar, sade förra veckan att hon ger all sin inkomst från Fashion Week till de lidande i kriget i Ukraina, samt till ”dem som upplever samma sak i Palestina”. Med andra ord: år 2022 ”är palestinier ukrainare”.
Denna tendens bland de palestinska araberna till att alltid sätta sig själva i centrum av lidandet i världen är inte ny. Man har utgett sig för att vara förtryckta kanaanéer och filistéer och jämfört sig med lidandet hos sydafrikaner, afroamerikaner – ja, till och med judarna. Om man lyssnar på PA-ledaren Mahmoud Abbas tal i FN har de palestinska araberna varit utsatta för allt tänkbart och otänkbart lidande, såsom folkmord, landsförvisning, apartheid, massaker, förtryck, dödsläger, svält, och så vidare.
Det råder inget tvivel om att även palestinska araber har lidit, och lider. Det mesta är dock på grund av dåliga egna ledare, som inte söker folkets bästa. Men det är ett tecken på sjukdom när en kultur alltid tenderar att sätta sig själv i centrum, alltid känner sig orättvist behandlad – inte minst när faktum är att deras sak har fått oproportionerligt mycket större uppmärksamhet än någon annan konflikt.
Kontrasten till hur judarna samlade sig och byggde en nation från scratch efter Förintelsen är enorm. Och då talar vi om ett lidande av proportioner som inget folk i historien har upplevt – inte på långa vägar. Den palestinsk-arabiska offermentaliteten, byggd till stor del på en falsk berättelse, måste bort. Den leder inte till något bra.
Tumme upp
För det stora antalet israelska organisationer som just nu mobiliserar enorma mängder frivilliga, samlar in stora mängder kläder och mat, och letar fram tomma rum och lägenheter för att ta emot potentiellt tiotusentals ukrainska flyktingar.
Tumme ner
För den palestinsk-arabiska jämförelsen med Ukraina. (I en intervju i Israel nyligen sade en rådgivare till president Zelenskyj, Mikhail Podolyak, att Ryssland uppför sig som Hamas. Ukrainarna ser alltså ingen likhet mellan Kiev och Gaza.)