Två gånger erhöll partiet så många som fyrtiosju av de hundratjugo mandaten i det israeliska parlamentet. Efter föregående veckas separation från det vänster-extrema Meretz står partiet, som oavbrutet ledde Israel de första trettio åren av statens moderna existens, med endast tre mandat.
Vad hände egentligen med Labor?
Partiet är känt för legendariska ledare som David Ben Gurion, Moshe Sharett, Levi Eshkol, Yitzhak Rabin och Shimon Peres. Det var dessa som utropade staten; de byggde upp den israeliska armén från otränade och vapenlösa män till en av världens mest respekterade arméer; de ledde landet genom existentiella krig som Befrielsekriget, Sexdagarskriget och Yom Kippurkriget; de erövrade Tempelplatsen, Hebron, Shilo och Betel för det judiska folkets räkning för första gången på tvåtusen år; de fick öknen att blomstra och förvandlade öde och kargt land till ett högteknologiskt samhälle med modern infrastruktur, vård- och utbildningsväsende.
Hur hamnade de i ett läge med endast tre mandat?
Nedförsbacken var en bergochdalbana, och det är möjligt att välja olika utgångspunkter. Men det råder lite tvekan om att Osloavtalet är avgörande – eller snarare, hanteringen av detta avtal efter den storslagna underteckningsceremonin 1993.
Avtalet pressades genom det israeliska parlamentet med hjälp av mutor och blev ett prestigeprojekt för Laborpartiet. Även om israeler i stort sett dagligen mördades av självmordsbombare, utsända av den antagna fredspartnern Yassir Arafat, vägrade man ompröva. Internationell press ledde till att även delar av högerkanten accepterade Osloavtalet.
Men efter otaliga misslyckade förhandlingar, och efter att de stora ledarnas tid var över för vänstern, klev en karismatisk man på högersidan fram, som utstrålade trygghet och inriktning – och lovade säkerhet. Benjamin Netanyahu stod för en mjuk högerideologi – han accepterade till och med tvåstatslösningen – men han var en mästarkommunikatör.
Hans inträde på banan precis när vänstersidans arsenal av stora ledare var tom, var en bidragande orsak till Labors fall. Shelly Yechimovich, Isaac Herzog, Avi Gabay och Amir Peretz – att de flesta inte känner igen Labors ledare det senaste decenniet illustrerar poängen.
Osloprocessen ledde till att Labor förlorade kontakten med sitt historiska arv. I den mycket förståeliga ivern att uppnå fred tonade man ner vad partiets tidigare ledare och väljare hade trott på, kämpat för och till och med dött för. Detta blev huvudsakligen minnesceremonier från en svunnen tid – nu var det andra tider.
Men man kan inte springa ifrån sin historia – speciellt inte en historia så rik, men också smärtsam, som den judiska. Man kan inte springa ifrån sin identitet.
I Labors ställe uppstod ett opportunistiskt parti utan någon annan agenda än ”bara inte Netanyahu”. Blåvitt är ett sjukdomssymptom för israelisk politik. Israelisk politik behöver ett starkt, ideologiskt förankrat Labor, ett Labor som pekar ut framtiden med respekt för sin historia.
Tumme upp
För miljön och naturen i Israel. Under den flera veckor långa landsomfattande karantäntiden har luften klarnat, växtligheten kommit tillbaka till många platser, och de vilda djuren fått den ro och trygghet de behöver. Nu står Israel i sin vackraste blomningsperiod – men bara några få får uppleva det.
Tumme ner
För Israels sjukvårdsminister Ya’akov Litzman, som trots att han konstant kräver strängare karantänsregler mot coronasmittan, själv bröt mot gällande regler när han bad med andra i en synagoga. Nu har han fått viruset. Han är också orsaken till att flera ministrar nu måste sitta i karantän, inklusive Netanyahu.