Det var bara en tidsfråga innan det skulle komma att ske. Efter att ett antal reservister i det israeliska flygvapnet gick ut med ett upprop om att vägra fortsatt tjänst, i protest mot regeringens juridiska reform, har sprickor börjat visa sig i dammen. Och nu utvidgas dessa.
Militärtjänsten är det som mer än något annat sammanför israeler från alla samhällsgrupper, bakgrunder, sociala ställningar och utbildningsnivåer. Det var, och är fortfarande, en plats där olikheter blir oväsentliga eftersom det enda som räknas är att man kan lita på varandra. I mötet med terrorister och arméer med dödsförakt, fyllda av hat mot allt judiskt, spelar det ingen roll om den som skyddar din rygg är socialist eller konservativ, religiös eller sekulär, bosättare eller från Tel Aviv.
Den israeliska armén (IDF) skapar vänskap som går mycket djupare – man är skyldig varandra sina liv.
Att kampanjen om militärvägran uppstod bland just piloterna var inte oväntat, eftersom de utgör en relativt homogen grupp från den rika överklassen, tillhörande den politiska vänstersidan. Där har man inte, i samma grad som i andra militäravdelningar, konfronterats med den demografiska mosaik som Israel utgör.
Och till viss del ansåg man sig vara en del av landets intellektuella elit som ”förstod” att den sittande regeringen var katastrofal för Israel.
Det kom därför inte som någon överraskning att när militärvägransfenomenet spred sig till dem som nu står på tur att mobiliseras, var det den israeliska elitens högborg, Herzliya gymnasium, som tog ledningen. I söndags skulle tvåhundra avgångselever vid gymnasiet hålla en ceremoni på skolans område, där de högtidligt tänkte deklarera att de vägrar militärtjänst i protest mot rättsreformen.
Gruppen kallar sig ”ungdom mot diktatur”, och de planerade även att hålla alternativ undervisning på skolans utomhusområden, där de skulle ta upp vad äkta demokrati handlar om. Talarna kom från kommunistpartiet, klimatförkämparna, sammanslutningen för transpersoner och grupper som dokumenterar IDF:s påstådda människorättsbrott i Judéen och Samarien (Västbanken).
Föräldragruppen på Herzliya gymnasium vägrade till slut att godkänna ceremonin, eftersom de var rädda för att det skulle leda till att det statliga stödet reducerades.
Den politiska kampen i Israel berör i allt högre grad den organisation som inte får försvagas: IDF. Israels historia visar att IDF har varit helt avgörande för att det i dag existerar en judisk stat. Och det är dess sammanhållning, mer än vapnen, som har varit dess styrka.
När delar av vänsterkanten i dagsläget – för politisk vinnings skull – arbetar för att försvaga IDF, spelar man med hela staten som insats. Att den politiska oppositionen under Yair Lapid och tidigare stabschef i IDF, Benny Gantz, stillatigande låter detta ske i hopp om att störta regeringen, är en skamfläck på deras meritlista som de israeliska historieböckerna lär ägna många sidor åt om några år.
Tumme upp:
För den israelska polisen, som varje vecka under åtta månader har tvingats hålla ordning på stora demonstrationer av olika slag, förutom att bekämpa terror och organiserad kriminalitet på daglig basis – men i stort sett bara belönas med kritik.
Tumme ned:
För mötet mellan Hizbollaledaren Hassan Nasrallah, Hamas avdelningsledare Saleh al-Arouri och Islamiska jihads ledare Ziyad al-Nakhala. Bara ondska kan komma ur ett möte mellan tre dylika judehatare.