Anti-israeliska krafter har varit aktiva de senaste veckorna, och i deras ofta extremt obalanserade uttalanden återkommer ett ord: ockupation. Detta verkar underminera allt som Israel gör. Och för vissa rättfärdiggör det allt som Hamas gör, inklusive målinriktade angrepp på civila, alltså terrorism.

Bruket av ordet ”ockupation” snarare än ”konflikt” är en tydlig strategi för pro-palestinska språkrör, eftersom det fritar Hamas och den palestinska myndigheten (PA) från ansvar och framställer Israel som skyldig till allt negativt som sker. Medan en konflikt kräver två aktiva sidor behöver en ockupation endast en; den andra är bara ett offer.

Men användandet av ordet ”ockupation” förvirrar mer än det klargör. Det kan verka meningslöst att ta upp kampen mot ett ord som är så ingrott, men om vi vill veta orsakerna till konflikten har vi inget annat val.

Det första man behöver förstå är att när någon använder argumentet ”enligt folkrätten”, så betyder det ofta inte något annat än ”enligt den personens tolkning av den”. Internationell lag är otroligt komplex och är i mycket högre grad än nationella lagar öppen för tolkning.

För egen del anser jag inte Israel vara en ockuperande makt och menar att ordbruket är politiskt motiverat. Men här finns inte plats att lista alla kända argument därpå från Balfour, San Remo, Nationernas förbund och så vidare. Ordet ”ockupation” är i sig ett kort och koncist ord, men det inrymmer så mycket, och vi behöver bemöta det med kort men tydlig respons.

En respons är att ockupation faktiskt tillåts av folkrätten – detta kan rent av vara det mest moraliska i en situation. I självförsvar är ockupation ofta en nödvändighet. Var det till exempel omoraliskt av de allierade styrkorna att gå in i Tyskland i mars 1945? Borde de ha stannat vid gränsen och låtit Hitler fortsätta regera från Berlin? De allierade blev ockupanter – men ockupanter med all moralisk rätt och juridisk legitimitet.

Orsaken till att de inte förblev ockupanter är att Tyskland kapitulerade. Men efter sexdagarskriget var det inga araber som kapitulerade; tvärtom reste de till Khartoum och sade nej till varje normalisering med Israel. Israels så kallade ockupation är ett resultat av självförsvar – både moraliskt och juridiskt legitimt.

En annan respons kan vara att kravet på en palestinsk stat är omoraliskt, eftersom detta krav är ett resultat av tre staters försök att utplåna Israel 1967. Efter att Egypten, Syrien och Jordaniens intention misslyckats, började man allteftersom kräva en palestinsk (i motsats till arabisk) stat – ett krav som inte hade varit aktuellt tidigare.

År 1988 överförde Jordanien sina (självutnämnda) ”rättigheter” till Judéen och Samarien till de palestinska araberna. Men eftersom Jordanien olovligen ockuperat dessa områden sedan 1948 är detta likvärdigt med att en rånare ger sitt byte till en tredje part och rånet därmed blir legitimt. Folkrätten fastslår att ingen rättighet kan grundas på en orätt. Kravet på en palestinsk stat gör just det.

Det finns ytterligare argument man kan lägga fram, och det behöver vi göra. För tillfället lider Israels rättfärdiga sak eftersom stora delar av folket förförs av en villfarelse knuten till ordet ”ockupation”.

Tumme upp

För de judiska och arabiska fiskare i Jaffa som under den turbulenta tiden, med våldsamma, rasistiska angrepp från araber mot judar, har behållit vänskapen och sina varma relationer och nu är en röst av försoning i nationen.

Tumme ner

För Hamasledaren Yahie Sinwar, som beordrade massiv beskjutning av kvinnor och barn i Israel och lät sin egen befolkning lida medan han själv gömde sig i sin underjordiska lyxbunker. Gazabornas värsta fiende är deras ledare.