En vecka har gått sedan offentliggörandet av ”århundradets avtal”, och det är naturligtvis alldeles för tidigt att säga vad det kommer att leda till. Dock har president Trumps förslag till en lösning på konflikten lyckats avslöja ståndpunkter bland araber som hittills inte varit lika uppenbara.

Det är särskilt två reaktioner som är intressanta. Den amerikanska planen föreslår, mycket uppseendeväckande, att de israelisk-arabiska städerna som ligger i den så kallade Triangeln och gränsar till Västbanken bör införlivas i en framtida palestinsk stat. Borgmästaren i en av städerna, Umm el-Fahm, var mycket tydlig i en tv-intervju på kanal 11 om att han avvisade idén.

Med gråten i halsen uttryckte han besvikelse över att inte också judiska israeler uttalade sig mot ett så brutalt förslag. Kort sagt var hans budskap, att israeliska araber betraktar sig som en del av Israel och försöker integreras i landet. Genom att inte invända mot detta förslag, skickar judiska israeler signalen att de vill bli av med de arabiska israelerna. Det hjälper inte integrationsprocessen, sade han.

En annan reaktion kom från araber i Jordandalen som för närvarande inte är israeliska medborgare, men som om Trumps plan skulle genomföras, skulle komma att bli det när i så fall Jordandalen blir israeliskt territorium. Efter att ha fått garantier om anonymitet uttryckte många araber starkt stöd för planen. De är inte positivt inställda till att tillhöra en palestinsk statsbildning.

En oväntad konsekvens av Trumps plan kan därför, om korten spelas rätt, leda till nya och sunda allianser mellan judar och araber. Reaktionerna från araberna i Umm el-Fahm och i Jordandalen – tillsammans med liknande uttalanden från araber under israeliskt styre i Jerusalem – visar att de allra flesta i grund och botten bara vill leva i en fungerande stat.

Faktum är att drömmen om en palestinsk stat egentligen är en mardröm för många av dem som riskerar att bli dess medborgare. Avsaknaden av patriotism är förståelig eftersom ingen någonsin har bott i en palestinsk stat, och det man sett av embryot till en sådan stat är långt ifrån vad man önskar för sig själv och sina barn. De vill hellre bo i Israel.

Det judiska Israel har nu möjlighet att sända en tydlig signal till araberna i Triangeln att de är och förblir en integrerad del av staten. Om, eller när, Israel annekterar Jordandalen bör man vinnlägga sig om att ge exakt samma rättigheter och service till araberna där som till alla andra invånare i landet – liksom de också åläggs precis samma skyldigheter som alla andra.

På det sättet kan man kanske motverka extremismen som finns bland en del araber. Det finns ingen garanti för att detta kommer att fungera; under de senaste tjugo åren har extremismen bland de israeliska araberna ökat. Men detta är det bästa – och det mest moraliska – alternativet.

I alla sannolika framtidsscenarier kommer både judar och araber att leva i landet mellan Jordanfloden och Medelhavet. Att då skapa allianser som är intressanta också för de araber som lever eller kommer att leva under israelisk kontroll och som vill vara en produktiv del av den judiska staten, är det enda alternativet som har en hoppfull framtid.

Tumme upp!

För Israels president Reuven Rivlin, som på Abbas uttalanden svarade: ”Vi är en judisk stat av det enkla skälet att det judiska folket inte har något annat land. Vi har återvänt hem.”

Tumme ner!

För Mahmoud Abbas, som under toppmötet i Arabförbundet – baserat på lögner och halvsanningar – hävdade att Israel nästan inte är bebott av judar och att en palestinsk stat existerade innan den moderna sionismen föddes i slutet av 1800-talet.