Israels premiärminister Naftali Bennett – om det låter fel är det inte bara för att namnet Benjamin Netanyahu de senaste tolv åren blivit synonymt med ”Israels premiärminister”, utan också för att det är något allvarligt fel med det sätt på vilket Bennet tog över rollen som ledare för staten.

I ett antal direktsända tv-intervjuer före valet sade Bennet att han inte skulle bilda regering med oppositionsledare Yair Lapid och definitivt inte grundat på stöd från det arabiska partiet Ra’am. Sedan gick han och gjorde precis det.

Bennet är inte den förste politikern som bryter ett löfte – till exempel är listan över Netanyahus brutna löften lång – men den nye premiärministern blir naturligt nog starkt kritiserad; av väljare på högersidan beskrivs han till och med som en förrädare. Dessa förbiser med lätthet att de själva befann sig bland dem som applåderade Benny Gantz löftesbrott för ett år sedan om att inte sitta i regering med Netanyahu. Gantz löftesbrott säkrade den gången en ny Netanyahu­regering.

Naftali Bennet representerar en politik som ligger långt till höger om Netanyahu. Det är därför naturligt att det uppstår kritik när han skapar en koalition som inkluderar de mest extrema partierna på den israeliska vänstersidan. Ra’am är inte bara för en palestinsk stat –vilket för Bennet är anatema – men är också emot Israel som en judisk stat, och partiet har upprepade gånger uttryckt sympati och stöd för terrorister.

Det finns också delar i avtalen mellan de olika koalitionspartierna som är extremt problematiska från högerkantens synvinkel. Detta inkluderar en frysning av Kaminitz­lagen, som huvudsakligen är ämnad att förhindra olagligt markförvärv och byggande i den arabiska sektorn. Det är ett stort problem speciellt i Negev, där beduiner olovligen har lagt beslag på stora landområden.

Men den nya regeringen måste dömas utifrån sina handlingar, något som är för tidigt efter bara tre dagar. Det finns definitivt grund för oro, men även för hopp. Regeringens största utmaning – inkluderandet av Ra’am och extrema vänsterpartier med ett ganska stort antal mandat från centerhögern – kan faktiskt öppna möjligheter som inte funnits förr.

Det enorma ideologiska gapet gör att personer med helt olika syn för första gången i Israels historia måste utarbeta en gemensam politik och ta ett gemensamt ansvar. Detta kan leda till större förståelse mellan de olika grupperna i samhället, större integrering av den arabiska sektorn och en större enhet i nationen. Enhet är något som den fleråriga striden runt personen Netanyahu har underminerat, men som är helt avgörande för Israels framtid.

Israel hotas fortfarande av krafter som med hjälp av antingen terror, militära medel, bojkotter, diplomati eller mediernas ensidiga kritik försöker underminera, eller i värsta fall utplåna, staten. Landet behöver desperat enas.

Det är osäkert om den nya regeringen kan lyckas med detta eftersom det hittills är ett oprövat spår. Men att fortsätta i samma hjulspår som de senaste åren kommer oavsett inte att fungera.

Shalu shalom Yerushalayim – Be om fred över Jerusalem!

Tumme upp

För Gidon Saar, Israels nye justitieminister, som i koalitionsavtalet begär slut på olaglig byggnation i C-områdena i Judéen och Samarien. Finansierat av EU sätter det palestinska självstyret upp en massa olagliga strukturer där. Hoppet står till att Sa’ar lyckas.

Tumme ner

För israeliska medier, som i ett försök att förstärka sin negativa bild av Netanyahu undrade om han kunde garantera ett organiserat maktövertagande – med andra ord, inte skapa ett israeliskt Kapitolium­upplopp. Naturligtvis fanns det aldrig någon fara för annat än ett organiserat övertagande.