En av huvudutmaningarna för israeliska diplomater i västeuropeiska länder är att fylla det enorma gap som råder mellan hur folk i vår del av världen uppfattar den israeliska vardagen och hur den egentligen ser ut, i verkligheten.
En huvudorsak till detta gap är medierna, men dessa får god hjälp av universitet och en lång rad så kallade humanitära organisationer. Många av de sistnämnda är egentligen förklädda politiska aktörer, medan andra är välmenande men naiva.
Det kanske effektivaste sättet på vilket dessa aktörer skapar en missuppfattning är (som redan sagts otaliga gånger tidigare på denna sida) genom att helt utelämna Israels säkerhetsutmaningar i det som rapporteras. Det är därför nödvändigt att med jämna mellanrum komma med denna påminnelse: Israel är under angrepp, där landets fiender överlägger om mordiska planer, bygger massförstörelsevapen och dagligen försöker mörda israeler.
Bara förra veckan fick israelerna tre tydliga påminnelser om hoten de dagligen är utsatta för:
1) Regeringen avsatte motsvarande hundratals miljoner kronor för att bygga en ny avancerad barriär för att förhindra infiltration av terrorister, vapensmugglare och annat från Libanon.
2) Säkerhetstjänsten rapporterade att Hamas den senaste tiden har värvat flera hundra terrorister i Judeen och Samarien (Västbanken) och planerar mängder av terrorangrepp.
3) En israelisk-ägd tankbåt blev angripen utanför Oman, nästan helt säkert av Iran, och två besättningsmän dödades.
Detta är som sagt bara tre konkreta påminnelser från förra veckan; utöver detta finns den stående hotbilden – för att inte tala om den globala och intensiva undermineringen av Israels rätt att existera, bojkotter, antisemitism och antisionism, som alla pekar ut judar och Israel som ett hatobjekt.
Hur tror du att detta påverkar israelerna? Hur skulle det ha påverkat svensken?
Medan vi här hemma huvudsakligen presenteras för Israel som den militära supermakten, står hoten solklara framför ögonen på varje israel. Det är faktiskt lätt att lura sig själv om man är en neutral observatör som besöker Israel, för hoten är inte omedelbart synliga vid första ögonkastet.
Israelerna har levt med dessa hot sedan statens upprättande och har blivit tvungna att anpassa sig till en vardag av ”krig–inte krig”. Men titta bara på reaktionerna hos de föräldrar som sänder sin son eller dotter till militären så anar du hur verklig faran är. Och den är lika verklig för varje busschaufför, servitör, bonde, direktör och hi-tech-medarbetare – för fienden bryr sig inte om att du är civil.
Däremot är du som civil tvungen att lära dig leva med hoten i vardagen, för de ser inte ut att försvinna.
Våra mediers svar i förhållande till hoten mot Israel är att de är obetydliga. I stället fokuserar de på Israels ansträngningar för att neutralisera hoten och målar upp bilden av en ondskefull regim. Och här försöker israeliska diplomater, med tålmodiga förklaringar på ett diplomatiskt språk, att fylla gapet.
Jag vet dock inte vad dessa diplomater säger bakom stängda dörrar, men det är nog ganska säkert välförtjänt.
Tummen upp
För den iranskfödde judomästaren och avhopparen Saeid Mollaei, som nu offentligt kan uttrycka sin vänskap med israeliska judokollegor. Det finns rätt och fel sätt att blanda idrott och politik på. Mollaei gör rätt.
Tummen ner
För Ben Cohen och Jerry Greenfield, som förra veckan försvarade Unilever, Ben & Jerry’s nya ägare, och deras initiativ att bojkotta judiska samhällen i Judeen och Samarien. De två amerikanska judarna har därmed bestämt sig för att Judeen och Samarien inte ska vara israeliskt – något som är ett förhandlingstema.