Interna israeliska debatter, där de politiska ståndpunkterna ofta går i diametralt motsatta riktningar, berättas det inte ofta om i våra länder. När våra medier rapporterar om Israel framställs nationen ofta som negativ och monolitisk. Sanningen är att den interna israeliska debatten pågår med full styrka varje dag. Israelerna utsätts konstant för de etiska dilemman som uppstår i kölvattnet av konflikten.

Förra veckan stod den israeliska närvaron i östra Jerusalem i fokus. Varje vecka håller israeliska organisationer på vänsterkanten demonstrationer mot att arabiska familjer kastas ut ur sina hem i stadsdelen Sheikh Jarrah. Efter en lång rad bevis fastslog Högsta domstolen att sex av husen de bodde i tillhörde judar som kastats ut av jordanierna 1948. Jordanska myndigheter gav de arabiska familjerna rätt att bo där – något de har gjort i snart sjuttio år – men nu kräver judar tillbaka husen.

Ärendet utgör ett etiskt dilemma, eftersom generationer har vuxit upp i ett hus de anser vara deras och som de fick den dåvarande jordanska myndighetens tillstånd att flytta in i. Samtidigt tillhör huset, juridiskt och moraliskt, de judiska ägarna.

Det etiska dilemmat kompliceras genom att judar i de västra delarna av Jerusalem från 1948 och följande år övertog hus som tidigare tillhört araber. Många av dessa araber bor i dag i det palestinska självstyret. De är inte israeliska medborgare och har därmed inte rätt att kräva tillbaka sina hem.

En annan orsak är förstås att det ligger i krigets natur att man inte låter en fiende komma tillbaka in i ett område man erövrat – särskilt inte om det skedde i ett försvarskrig dessutom.

Förra veckan blev demonstranterna i Sheikh Jarrah våldsamma och i tumultet blev en judisk Knesset­ledamot från det arabiska partiet Förenade arablistan, Ofer Cassif, nerslagen av gränspolisen. Cassif blev nationellt känd i slutet av 80-talet, när han som första soldat vägrade att tjänstgöra ”på den ockuperade Västbanken”.

Under invigningsceremonin av det nya Knesset förra veckan valde han och övriga representanter från Förenade arablistan att använda ceremonin för en politisk demonstration. I stället för att bara svara ”Jag lovar” (underförstått, att tjäna landet), sade de: ”Jag lovar att kämpa mot ockupationen”, ”Jag lovar att kämpa mot apartheid”, och så vidare.

Men Knessetledamöter har som bekant immunitet även vid demonstrationer, och politiker alltifrån vänster till yttre högern fördömde polisens handlingssätt.

Poängen är att israelerna hela tiden är utsatta för etiska och moraliska dilemman och debatten är intensiv. Den inkluderar de mest extrema synpunkter på båda sidor, och allt däremellan. Debatten gör Israel extremt öppet för kritik utifrån – för allt exponeras offentligt. Landets kritiker har därför inga problem att hitta argument.

Men den öppna debatten är också landets styrka och ryggrad. Den gör att man inte låter någon möjlighet vara oprövad. Även om vissa beslut är etiskt svåra, har man undersökt alla alternativ – och kan rakryggat stå för sitt ställningstagande.

Tumme upp

För Israels Kanal 11, som äntligen lyft den pågående förstörelsen av arkeologiska fynd i Judéen och Samarien. Må det leda till handling från regeringen så att fynden från händelser som format världshistorien inte går förlorade.

Tumme ner

För invånare i den arabiska stadsdelen Issawiya i Jerusalem, som förra veckan angrep en buss med judiska passagerare, jagade ut dem ur stadsdelen och satte eld på bussen. Och tumme ner för polisen, som inte lyckas upprätthålla lag och ordning.