Alla vet, rent teoretiskt, att historien om Jesus inte börjar i Lukasevangeliet 2 när ett gossebarn föds i Betlehem. Men hur stor praktisk effekt har det på våra liv att detta var en judisk pojke? Vilken effekt borde det ha?
Historien börjar nästan tvåtusen år dessförinnan, i och med Abraham, men en för kristna mindre känd historia kan hjälpa oss att förstå vår relation till det judiska folket bättre.
I morgon börjar den åtta dagar långa judiska högtid som kallas chanukka. Den omtalas i Johannesevangeliet som ”tempelinvigningens högtid” (10:22), och även om den inte finns beskriven i Skrifterna, Gamla testamentet, verkar Jesus delta i firandet – naturligtvis, måste man säga, eftersom festen var en del av den judiska traditionen.
Även om vissa delar av chanukka-historien, och några av de senare traditionerna kopplade till den, har en tvivelaktig autentisk bakgrund är historiens kärna tydlig.
Omkring 170 år före Jesu födelse blir judarna utsatta för en brutal och mordisk regering. De hellenistiska seleukiderna försöker, med hjälp av helleniserade judar, avskaffa tron på Israels Gud och de lagar han påbjuder i Moseböckerna. Med fara för sina liv fortsätter judarna sin gudsdyrkan och organiserar ett framgångsrikt uppror mot den seleukidiska regimen.
Men hellenisterna hade använt templet i Jerusalem för avgudaoffer, och chanukka, som betyder ”invigning”, markerar återinvigningen av templet efter att detta renats.
Omkring 165 år senare finner vi Simon, ”en rättfärdig man”, och profetissan Hanna, Fanuels dotter, i templet. Vi är mitt i det vi kallar ”julevangeliet” i Lukas 2. När Josef och Maria kommer till templet med gossebarnet Jesus, känner Simon och Hanna igen det stora i det till synes obetydliga. ”Mina ögon har sett din frälsning”, säger Simon, och Hanna omnämner barnet som den som ska bringa förlossning för Jerusalem.
Men det skulle inte ha funnits någon Simon eller Hanna om det inte hade varit för det judiska folkets hängivenhet till Israels Gud, om det inte hade varit för deras villighet att lägga ner sina liv för att överföra tron till nästa generation. Och det skulle heller inte ha funnits någon Maria. Om chanukka inte hade ägt rum, kunde den sanna gudstron ha gått förlorad.
Man kan argumentera och säga att Gud hade funnit en annan väg, men det är en hypotetisk och relativt meningslös tankegång. Bibeln knyter världens frälsning till det judiska folket, och med historien som facit kan vi slå fast att utan chanukka skulle det troligtvis inte ha funnits något julevangelium.
Många kristna har i dag intagit en ståndpunkt mot Israel och mot det judiska folket, medan det för den stora majoriteten – smärtsamt nog – är ett oengagerande tema. Den tid vi är inne i kan vara en god bakgrund för oss kristna att granska vår egen relation till Israel och det judiska folket.
”... [D]en tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud 3) gick visserligen in i en ny fas i och med julevangeliet, men den började inte där.
Äran tillhör Gud allena, men ett öppet och generöst hjärta mot folket som gav oss det mest dyrbara i våra liv vore på sin plats.
Tumme upp
För den som graverade in en menora (sjuarmad ljusstake) i en cistern utanför den bibliska staden Mikmas. Arkeologer tror att det kan ha gjorts av präster under makabéertiden, då biblisk tro var hotad.
Tumme ner
För Tel Avivs kommun och dess borgmästare Ron Huldai, som finansierar en filmfestival som uppmuntrar till militärvägran och framställer israeliska soldater som krigsförbrytare. Yttrandefrihet medför inte ett finansieringsansvar.