Barnen på förskolorna i Sderot utanför Gaza har i åratal tränats i att avbryta leken och springa till skyddsrum. Nu gör barnen i de judiska förskolorna i London samma sak. I Sderot försöker man rädda sig undan raketer – i London låser man in sig av fruktan för antisemitiska våldsangrepp.
Den stora skillnaden är att medan man i Israel erkänner problemet och tar ansvar, finns det begränsad motivation i våra europeiska länder att göra det som behövs för att ge säkerhet. Faktum är att judiska institutioner själva betalar det mesta av utgifterna för sin egen säkerhet.
Vi har blivit vana att leva med att judarna angrips. Även om de flesta av oss inte tycker att det är okej har vi accepterat att det är så. Detta är den stora tragedin.
Nästa vecka markerar vi 75-årsdagen för befrielsen av det nazistiska dödslägret Auschwitz. Men Förintelsen började inte med Auschwitz. Den började när man sade: ”Judarna är annorlunda”. Steg för steg påverkades människor att stillatigande acceptera fler och fler lögner, och konsekvensen var att sex miljoner judar mördades praktiskt taget utanför folks ytterdörrar.
I dag behöver vi inte längre fråga oss vad vi skulle ha gjort om vi hade levt på den tiden. Sett ur ett visst perspektiv är vi redan där. Stillatigande accepterar vi mer och mer antisemitiska uttalanden och handlingar.
Liksom på den tiden finns det även i dag enskilda vardagshjältar som reser sig upp och säger stopp. Men det faktum att vi kallar dem vardagshjältar innebär redan ett accepterande av nederlag; i ett sunt samhälle borde deras uppförande utgöra normen.
Bland kristna har det funnits, och finns fortfarande, ett behov av att be om förlåtelse för Förintelsen. Det är viktigt att varje person går till sig själv och – om det finns – rensar ut alla fördomar och allt hat mot judarna. Detta sitter tragiskt nog djupt i vårt kulturarv. Men våra judiska vänner i dag behöver inte först och främst vårt rop om förlåtelse – de behöver helt enkelt se oss utöva medmänsklighet i vardagslivet.
Det är medmänskligt att stå upp mot hat, mot våld, mot lögner, mot förnedring – oavsett vem som utsätts för det. Ett samhälle och en person som inte gör detta, bryter mot det mest grundläggande när det gäller att vara människa; hon avhumaniseras.
I århundraden och årtusenden har antisemitismen härjat. Tiden är övermogen för filosemitismen att ta över – judekärlek i stället för judehat. Personligen är jag övertygad om att bara en liten minoritet i vårt samhälle är antisemiter. Men de är mycket synliga. Tiden är inne för alla oss andra att uttrycka vår uppskattning för våra judiska vänner.
Vi behöver skapa ett samhälle där judar är beskyddade eftersom samhällsnormen säger att det är en självklarhet, ett samhälle där ingen ens kommer på tanken att judiska förskolor och andra institutioner skulle behöva beskydd, ett samhälle av medmänsklighet. Att detta låter naivt i dag visar hur djupt vi har fallit. I dag är det dags att börja – var en medmänniska!