Bland israeler finns ett stort fotbollsintresse. Inte för att de själva är särskilt bra på världens mest populära sport. Men de har ändå haft flera spelare i engelska Premier League – och inte minst i ligans bästa lag, Liverpool (även om vissa skulle bestrida objektiviteten i det påståendet).

Ett av israelernas favoritlag i England är Tottenham, som traditionellt haft en stor andel brittiska judar som anhängare. Dock är det spansk fotboll och lagen Barcelona och Real Madrid som drar flest israeliska supportrar.

Just nu är det fotbolls-VM, vilket pågår i Israels grannland, Qatar. Det har med rätta varit stort fokus på mänskliga rättigheter i samband med detta VM, och många bojkottar hela eventet på grund av det. Man kan förstå varför. Men man kan också tänka på ett annat sätt och fokusera på de ljuspunkter som trots allt finns.

För det faktum att ”alla” älskar fotboll utgör en enorm potential. En fotbollsstadion är en mötesplats, där den politiska högern och vänstern möts. Det gör även personer från olika nationer, olika kulturer, olika sociala klasser och med olika yrken och intressen. Och där möts även traditionella fiender som judar och araber. Alla förenas i kärleken till detta fascinerande spel.

På fotbollsstadion hurrar judar och araber för samma lag – medan andra judar och araber buar tillsammans mot exakt samma lag. De olika lagens supportrar bryter alla gruppbarriärer och man förenas i en ny gruppidentitet.

Det är sant att det finns en liten minoritet som använder fotbollsstadion till att uttrycka saker som rasism och hat, men de är och förblir en minoritet. Deras handlingar förkastas av sanna fotbollsälskare.

I Israel har judar och araber länge spelat mot varandra i den nationella ligan, och de spelar dessutom med varandra i samma lag. Samma sak gäller det israeliska landslaget: jude eller arab spelar ingen roll – fotbollen spelar roll.

Under VM i Qatar går det för första gången i historien direktflyg mellan Tel Aviv och Qatar. Det är något som inte är menat ska fortsätta efter VM, men är ändå av stor betydelse. Kanske för första gången ser man i Qatar på judar som något annat än ett folk att förakta eller en fiende att övervinna. Nu möter man helt vanliga personer som bara älskar fotboll – och som råkar vara israeler.

Och israelerna kommer att njuta av Qatar. De älskar arabisk mat, musik och kultur – något den massiva invaderingen av judiska turister till Förenade arabemiraten och Bahrain, så fort dessa öppnade upp för israeler, visade. Så om inte extremister lyckas förstöra VM kan detta bli ett litet men viktigt första steg på väg mot normalisering av förhållandena. (Normalisering är tragiskt nog ett fenomen som det palestinska självstyret avskyr och motarbetar.)

I mötet mellan människor rivs murar och fördomar ner, och fotbollsstadion är förmodligen en mycket bättre diplomat än FN.

Tumme upp

För den iranske fotbollslandslagsspelaren,Ehsan Hajsafi, som redan vid första presskonferensen i Qatar kritiserade den iranska regimen och sade att han ville vara en röst för dem som protesterar i hemlandet.

Tumme ned

För laglösheten i Negev, som senaste veckan ledde till att judiska invånare tog lagen i egna händer och upprättade egna vägspärrar för att begränsa rörelsefriheten för lagbrytare. Inte acceptabelt – men förståeligt.