Mönstret känns välbekant: Precis före den muslimska fastemånaden ramadan organiseras ett regionalt möte mellan Israel och dess arabiska grannland, samt det palestinska självstyret (PA), med syftet att lugna ner stämningen. Ramadan för med sig en dramatisk ökning i starka antijudiska budskap i moskéerna, något som också ökar motivationen att utföra terror.

Toppmötets mål – även om de olika parterna skulle presentera det på olika sätt – är att förhindra en terrorvåg och de israeliska antiterroraktioner som det medför.

Och nästan lika säkert som att toppmötet äger rum utförs samtidigt ett terror­angrepp med målet att underminera samtalen – något som i sin tur följs av firanden i Nablus, Jenin och Gaza.

Denna gång ägde allt detta rum i söndags, före ramadan, som börjar i morgon. Lyckligtvis överlevde det judiska par vars bli pepprades med kulor i Hawara. Det gjorde inte bröderna Yaniv, som mördades på samma plats för några veckor sedan.

Motiven bakom mötet är ädla, och om liv kan räddas med hjälp av dessa samtal är de berättigade. Men kalla fakta visar att toppmötet inte löser problemet; ramadan har under lång tid inneburit en tid av ökad terror mot Israel.

Man skulle faktiskt kunna hävda att toppmötet bara förlänger konflikten. Det är ju faktiskt så att en viktig aktör inte är med i samtalen: terroristerna. Och eftersom PA i dag inte har något att bidra med i kampen mot terror – de har mist sin legitimitet bland folket, avbrutit säkerhets­samarbetet med Israel och hur som helst aldrig haft ett verkligt intresse av att bekämpa terror – är det i huvudsak bara Israel som kan göra något praktiskt för att försöka ”lugna ner stämningen”.

Och det man kräver av Israel är att begränsa, eller helst avstå från, terrorbekämpning under ramadan. Detta leder till större handlingsfrihet för terroristerna, fler angrepp och därmed fler antiterroraktioner. Det intensifierar konflikten snarare än att minimera den; det förlänger konflikten snarare än att bekämpa den.

För att stoppa en redan aktiv terrorrörelse krävs en varaktig och målinriktad kampanj som inte ger terroristerna något andrum. Ett toppmöte som bara begränsar israeliska antiterror­aktioner kan i bästa fall ge ett kortvarigt lugn (men som beskrivits ovanför fungerar inte heller detta) och möjligen förhindra större upplopp, till exempel på och runt Tempel­platsen.

För politiker, polischefer och militära ledare som sitter en begränsad period kan det vara frestande att tänka kortsiktigt. Men det har man gjort de senaste trettio åren, sedan PA bildades. Och även om det har förekommit perioder av framgång har den huvudsakliga riktningen faktiskt varit bakåt. Det finns mer terror i dag än 1994, och det är svårare för den israeliska armén att bekämpa den.

Nya metoder behövs, men det är uppenbart att så länge förhärligandet av terror får fortsätta inom PA kommer det aldrig att saknas terrorister.

Tumme upp:
För regeringens interna kompromisslösning i lagreformen (då oppositionen vägrar förhandla). Regeringen hade dock kunnat undvika många problem genom att successivt genomföra reformen från början.

Tumme ned:
För president Herzogs förslag till lagreformskompromiss, som skulle stärka Högsta domstolens makt på de två mest centrala punkterna i stället för att ge makten tillbaka till parlamentet.