I morgon, torsdag, är det planerat att genomföra Jerusalemmarschen, en flaggparad genom Gamla stan till Västra muren för att fira att ett förenat Jerusalem kom i judiska händer under sexdagarskriget 1967. Marschen avbröts i maj när Hamas sköt raketer mot staden.
I skrivande stund har det inte tagits något slutgiltigt beslut, men försvarsminister Benny Gantz överväger att vägra genomföra marschen på grund av den spända säkerhetssituationen. De israeliska säkerhetsorganisationerna menar att ett genomförande av marschen är en gåva till Hamas: en ursäkt för dem att återuppta raketbeskjutningen.
Det är svårt att sitta i Skandinavien och ta ställning till det hot som en sådan marsch utgör – inte minst eftersom det är människoliv som står på spel. Men principiellt, om de israeliska myndigheterna skulle bestämma sig för att avlysa marschen, får det allvarliga konsekvenser.
Det är alltså inte så att det är första gången marschen avlyses, men det kommer att vara första gången efter att Hamas framställt krav angående Jerusalem; raketerna mot Jerusalem i maj kom med budskapet att Hamas begär vetorätt över israeliska beslut i Jerusalem. Den största presenten Hamas kan få är därför att avlysa marschen.
Det är i det stora hela en absurd tanke att israeliska myndigheter överväger att begränsa suveräniteten över sin egen huvudstad baserat på ett hot utifrån. Visst kan man tänka sig att en händelse kan ställas in även i Stockholm, Paris eller London på grund av ett specifikt terrorhot, men här talar vi om så mycket mer. Detta är en provokation mot Israels myndighet över Jerusalem.
Problemet är att i israeliska medier kallas flaggparaden ”en nationalistisk marsch av extremhögern”. Det stämmer att det huvudsakligen är personer på högerkanten som deltar i marschen, och det stämmer också att (en försvinnande liten) minoritet av dessa kan ha extrema åsikter. Men den överväldigande majoriteten är helt enkelt judar som gläder sig över att Gamla stan, och inte minst Västra muren, är tillgänglig för dem – något den inte varit under stora delar av historien.
Och när blev Jerusalem en angelägenhet enbart för högern? I ett tal i Knesset i december 1949 sade Israels förste premiärminister, David Ben Gurion, ledare för det som i dag är Arbetarpartiet: ”För staten Israel har det alltid funnits och kommer alltid att finnas bara en huvudstad: Jerusalem, den eviga [staden]. Så var det för 3 000 år sedan och så kommer det att vara, det är vår tro, till tidens slut.”
I samma kontext sade oppositionsledaren Menachem Begin: ”Världen måste få veta att Jerusalem, hela Jerusalem, är vårt – Tempelberget, Västra muren, Jerusalem innanför och utanför murarna.”
Den israeliska vänstersidan borde möta upp i massor till marschen. Genom att inte göra det, gör de Jerusalem till ett specialintresse för högern och underminerar den judiska suveräniteten över staden.
Ben Gurion sade att landet Israel är det judiska folkets hjärta och Jerusalem är hjärtat i hjärtat. Med det som grund är en underminering av det judiska kravet på staden på lång sikt en underminering av judarnas krav på landet. Då kan vi prata om gåva till Hamas.
Tumme upp
För polisen i Jerusalem, som tog in Al Jazeera-korrespondeten Givara Budeiri till förhör efter att hon använt våld mot polisen i Sheikh Jarrah. Hon släpptes fri efter några timmar. Ingen, inte heller media, står över lagen.
Tumme ner
För Hamas, som cyniskt utnyttjar psykologisk terror genom att publicera ljudupptagningar av personer de påstår vara israeliska soldater i deras händer. Varje djävulsk taktik verkar vara tillåten för dessa ynkliga terrorister.