Häromdagen satt jag med en arabisk taxichaufför i Jerusalem; vi kan kalla honom Ahmed. Han bodde på Oljeberget, alltså i det så kallade östra Jerusalem – bättre beskrivet som det historiska Jerusalem.
Araberna som bor där erbjöds israeliskt medborgarskap efter att Israel erövrade östra Jerusalem 1967, men bara en liten procent av dem accepterade detta. Och de ansågs som förrädare av sina egna. Tills nyligen! Ahmed är israelisk medborgare och sade att de senaste femton åren har det skett en radikal förändring. Han antog att det i dag är runt trettio procent av araberna i stadsdelen som är israeliska medborgare.
”Om vi jämför oss själva med hur araberna i länderna runt oss har det – med undantag av gulfstaterna – så lever vi femstjärniga liv här i Israel”, sade han. ”Vi har arbete, hus, bil och är fria att leva som vi vill. Israel är en demokrati.”
Det är sant, berättade Ahmed, att en israelisk arabs genomsnittslön är lägre än för en judisk israel, men han kunde inte tänka sig att leva under det Palestinska självstyret (PA). Risken att någon gång hamna under PA-styre var en huvudorsak till att många nu sökte israeliskt medborgarskap, menade han. (När det gäller löneskillnaderna ska man notera att lönen reflekterar utbildningsnivån i de två grupperna även om det även finns inslag av diskriminering.)
Dagen före samtalet med Ahmed hade jag intervjuat en gammal vän, Meir. Han bor i Gush Etzion precis söder om Jerusalem och är alltså en av de mycket omtalade – och enligt stora delar av media, konfliktsökande och farliga – bosättarna.
Bosättarna i de tjugotalet bosättningar som utgör Gush Etzion, eller ”Etzion-blocket” har tillsammans med sina arabiska grannar protesterat mot byggandet av det israeliska säkerhetsstängslet i deras område. Relationen mellan judar och araber i området är nämligen så bra och så ömsesidigt fördelaktig att de inte önskar bygga någon spärr mellan sig. Och detta säger de trots att Gush Etzionkorsningen är ett av de mest terrorutsatta i hela Judéen och Samarien. Terroristerna kommer däremot inte från området, utan från Hebronregionen ett par mil längre söderut.
Meir berättade att vid förra sukkotfesten, 2020, arrangerade de judiska samhällsledarna ett firande där de bjöd in de arabiska ledarna i området. Man tog bilder tillsammans och publicerade dem på sociala medier för att visa att samexistens är möjlig. Dagen efter arresterades de arabiska ledarna av PA; anklagelsen mot dem var ”normalisering”. Med andra ord, de försökte att leva i fred med judarna.
Först efter stark påtryckning från israeliska myndigheter frigavs de arabiska ledarna två dagar senare. Vid sukkotfesten i år ägde en liknande tillställning rum, sade Meir. Men de arabiska ledarna bad snällt om att inga bilder skulle tas. PA:s hot fungerade.
Både Ahmed och Meirs historia visar en tydlig sak: Europas hopp, PA lett av ”den moderate” Mahmoud Abbas, är den direkta orsaken till att det fortfarande finns en konflikt. Folk på båda sidor både kan och vill leva i fred. När ska Europa inse att dess ”lösning” faktiskt utgör själva problemet?
Tumme upp
För israeliska mediekanalers dagliga poddavsnitt som fördjupar sig i aktuella ämnen. Några av dem (men tyvärr inte de bästa) finns även på engelska.
Tumme ner
För vissa israeliska mediekanaler som har förvandlat en delvis förståelig kritik om nepotism till ett fall om messianska judar. Utrikesminister Yair Lapids svägerskas tro på Jesus som messias blev det stora temat efter att Lapid utnämnde henne som styrelsemedlem i Judiska Nationalfonden. Hon har nu dragit sig tillbaka.