De flesta känner till uttrycket: ”Jerusalem, fullständig och förenad, [complete and united] är Israels huvudstad”. Detta införlivades i israelisk lag år 1980, men har i kölvattnet av de två dödliga terrorangreppen i staden de senaste veckorna, där tio personer mördats, återigen blivit ett hett tema i debatten runt kampen mot terrorismen.
De två ansvariga terroristerna var nämligen arabiska invånare i östra Jerusalem – och det komplicerar kampen mot terrorn avsevärt.
Saken är den att Israels lag från 1980 omedelbart förkastades av FN, och årliga FN-resolutioner – frikopplade från historiska fakta – fördömer Israel för förändringen av stadens ”status, karaktär och kultur, samt dess historiska och religiösa arv.” FN:s och det internationella samfundets fördömande hållning har gjort att Israel är återhållsamt med vilka åtgärder man vidtar i östra Jerusalem.
Majoriteten av befolkningen i denna stadsdel, runt 360 000 personer, är araber. De kan fritt röra sig i landet, arbeta var de vill och dra nytta av landets alla offentliga, kulturella, akademiska, sportsliga och finansiella scener. De har tillgång till samma bussar, köpcentra, nöjesparker, badstränder och restauranger som alla andra.
Men samtidigt är de inte som alla andra. Det internationella samfundet uppmuntrar dem hela tiden till missnöje och motstånd genom att säga att de inte ska acceptera Israels närvaro. Och Palestinska självstyret (PA) intalar dem att de är spjutspetsen i kampen mot ”sionisterna”. PA indoktrinerar dem att delta i mukawama, ”motståndskampen” (läs ”terrorismen”). Jerusalemarabernas stora frihet i Israel gör dem därför idealiska till att utföra terrorangrepp.
Och Israel, känsliga inför internationella samfundets fördömanden, har inte gått in och tagit kontroll i östra Jerusalem så som man borde. Man har inte heller prioriterat stadsdelen som man borde. Man har inte gjort ordentliga regleringsplaner och är återhållsamma med bygglov. Detta har lett till utbredd illegal och kaotisk byggnation. Man har inte anpassat vattentillförsel och avloppssystem för den dramatiskt växande befolkningen, och erbjuder inte offentliga tjänster på samma nivå som i de västra delarna. Tragiskt nog har man också låtit PA ta över stora delar av skolsystemet – något som har lett till en uppväxande generation som fostrats i antisemitism och glorifiering av terror.
Allt detta utgör en del av debatten om kampen mot terror när man talar om östra Jerusalem. Ingenting, absolut ingenting, rättfärdigar terror! Men det finns faktorer man kan arbeta med som en del av kampen mot terrorismen i östra Jerusalem. Där har Israel misslyckats.
En sant enande av Jerusalem – och då menar jag hela staden – där både staten Israels privilegier och rättigheter ges fullt ut, men där också statens skyldigheter krävs fullt ut – vore ett steg i rätt riktning.
Tumme upp:
För Israels beduinska soldater som, speciellt i en tid när beduinska klaner terroriserar Negev med maffiametoder, påminner om att majoriteten av minoritetsgruppen faktisk stöttar och ser sina IDF-soldater som förebilder.
Tumme ned:
För den politiska oppositionens metoder i kampen mot reformer i rättssystemet. De överdriver konsekvenserna av reformen och vägrar samtidigt alla förhandlingar om inte reformen fryses. Så driver man inte politik.