Media har nästan samstämmigt förklarat honom skyldig långt innan någon dom fallit. Själv har han hela tiden hävdat: ”De kommer inte att hitta något – för det finns ingenting.” Allmänheten har delats på mitten mellan dem som presenterar honom som den utan jämförelse mest korrupte politikern i Israels historia, och dem som ser honom som ”Israels kung” och nationens räddare.

De senaste dagarna har den förre premiärministern Benjamin Netanyahu suttit i långa förhandlingar med Åklagarmyndigheten för att försöka komma fram till en förlikning. I skrivande stund är ingenting klart.

Allmänheten frågar sig om en förlikning är en bra lösning. Förutom små grupper på bägge sidor som är helt och fullt övertygade om att deras sida kommer att vinna en rättegång, verkar majoriteten föredra en förlikning. Men allt hänger på rättsbegreppet ” kalon”, som på svenska blir ungefär ”brott mot accepterade moraliska normer”.

Netanyahu är åtalad på tre punkter: korruption, bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Enligt medierapporteringen är riksåklagare Mandelblit villig att låta korruptionsanklagelserna falla, medan de två andra står fast. Först och främst utfördes de med ”kalon”.

Netanyahu vill ha bort detta ord. Saken är att om lagbrotten inkluderar ”kalon” kommer Netanyahu inte att kunna väljas till Knesset eller en regering de nästkommande sju åren; hans politiska karriär kommer därmed i princip att vara över.

Bland Netanyahus anhängar- och motståndargrupper råder nu full förvirring. Netanyahus anhängare känner sig svikna av att han i stort sett förhandlar om en rättsuppgörelse. Han har ju hela tiden hävdat sin oskuld och många menar, inte utan grund, att media blåst upp fallen mot honom ur alla proportioner.

Netanyahus motståndare är sura på Mandelblit, som överväger att låta, i deras ögon, Israels mest korrupte man gå fri.

Bakom allt detta finns också ett inslag av maktkamp mellan Högsta domstolen och parlamentet, närmare bestämt domstolen och den israeliska högerkanten. HD har flera gånger de senaste tio åren ingripit i lagstiftningen – speciellt i lagar antagna av högersidan – och begärt dem ändrade med anledning av att de strider mot andra lagar och principer som staten är byggd på.

I detta finns en grad av subjektivitet, som visar sig i den politiska hållningen hos domare som röstar för eller emot en viss sak.

Det är inte lätt att veta vad som tjänar Israel bäst – en uppgörelse eller inte. Israelisk politik behöver ro. En mångårig rättstvist kommer inte att ge den vilan – men det är inte säkert att en förlikning gör det heller, om båda parterna framställer det som en seger och diskussionen fortsätter.

Det som behövs är en förlikning som båda parter offentligt ställer sig bakom, samt att de med tydlig röst ber sina anhängare lägga ner saken. Nationens bästa borde trots allt vara bägge sidors första prioritet.

Tumme upp

För 13 av de 15 medlemmarna av FN:s säkerhetsråd som förra veckan skickade lågnivårepresentanter till debatten om ”Israel–Palestina-konflikten”, trots att Norge uppgraderat den till utrikesministernivå.

Tumme ner

För Norges utrikesminister Anniken Huitfeldt, som i kraft av Norges ordförandeskap i FN:s säkerhetsråd valde att sätta vad hon menar är en bortglömd sak på agendan: ”Palestina.” Hon har tydligen varit frånvarande i klassen. FN utfärdade 24 antiisraeliska resolutioner förra året – och fyra mot resten av världen.