Depression, missnöje, ekonomisk ruin, våldsamma demonstrationer, vägspärrar, tårgas, krossade fönster, och uppgifter om polisvåld. Många tänker nog på USA, men detta är ord som fyller israelisk media i dessa dagar. Corona-pandemins andra våg har slagit till för fullt i Israel, och fler smittade per dag har upptäckts den senaste veckan än vad som gjordes i april/maj.
Regeringen har på nytt ökat restriktionerna, men har problem att hitta en helhetsstrategi.
På grund av de ekonomiska konsekvenserna vägrar man att stänga ned samhället på det sätt man gjorde i april.
Statsminister Netanyahu upplever nu sin värsta politiska kris någonsin. En opinionsundersökning i förra veckan visade att 61 procent av befolkningen är missnöjda med hans hantering av coronakrisen. Missnöjet med den ekonomiska situationen har också spridit sig till väljare på högerkanten.
Det faktum att partiet Blåvitt under ledning av försvarsminister och roterande statsminister Benny Gantz brutit sina mycket tydliga löften inför valet om att inte sitta i samma regering som Netanyahu, har spätt på missnöjet och hopplösheten.
Även om det inte är första gången politiker bryter löften, är det många som känner att demokratin inte fungerar. Vid demonstrationer ser man ofta skyltar med budskapet att Israel är på väg att bli en diktatur. Det är naturligtvis felaktigt men under den desperata situation som råder accepteras även de mest extrema påståenden.
I bakgrunden finns också vänstersidans missnöje, för att inte säga hat, mot Netanyahu. De pågående rättstvisterna och anklagelserna om korruption har redan under lång tid framkallat demonstrationer under mottot «Brottslighetsminister». För demonstranterna är Netanyahu skyldig tills motsatsen är bevisad – och förmodligen efter ett eventuellt frikännande också.
Coronakrisen fungerar därför som en katalysator för allt missnöje som byggts upp under åren – mycket av det missnöjet är direkt riktat mot Netanyahu.
Men det finns också ett mycket begripligt missnöje över hanteringen av coronakrisen och bristen på ekonomiskt stöd till dem som lider till följd av den. Man måste säga att samlingsregeringens försök att hantera coronakrisen så här långt har misslyckats fullständigt.
Demonstrationerna är alltså begripliga. Problemet är att demonstranterna utnyttjar det legitima missnöjet med coronakrisen till att driva sin anti-Netanyahukampanj. Man gör då demonstrationerna till en kamp mellan höger- och vänstersidan och splittrar med detta folket.
Dessvärre verkar det som att Netanyahus personliga agendor och ambitioner hindrar honom från att delegera ansvar över hanteringen av krisen, och detta förhindrar en effektiv kamp mot viruset. Om han fortsätter på detta sätt, är risken stor att stödet för honom fortsätter att minska. Coronakrisen kan därför bli startskottet för Netanyahus exit. Men det är fortfarande inte för sent att ändra inriktning – stora delar av folket står fortfarande bakom honom.
Tummen upp
För observanta gränsvakter vid Erezkontrollen utanför Gaza. Förra veckan avslöjade de försök att smuggla mynt från Alexander den Stores tid över gränsen. Mynten var insydda i tyget på en damväska, men är nu i händerna på de israeliska antikvitets-myndigheterna.
Tummen ned
För de palestinsk-arabiska terroristerna i Judéen och Samarien som det sista halvåret utfört 1 258 angrepp på judar. De flesta var stenkastningar mot bilar, men angreppen inkluderade också knivöverfall och kastande av explosiva ämnen eller påsar med färg mot bilar.