Julens budskap tar oss med till en berättelse som utspelar sig i Israel, men som aktualiserar detta land på ett helt annat sätt än det man dagligen möter i media och i den politiska världen. För många upplevs säkert de många julsångerna om babyn i Betlehem som äventyrsskildring, ett slags ”Neverland” som man inte kan lokalisera vare sig historiskt eller geografiskt.
Men när man läser det som ofta kallas julevangeliet, i Lukas kapitel 2, kastas man rakt in i verkligheten. Historien är fylld av en rad historiska och geografiska hänvisningar. Året omnämns som när Quirinius var landshövding i Syrien, en folkräkning ägde rum, Josef och Maria från Nasaret begav sig till Betlehem, och så vidare.
För kristna genom hela historien har det faktum att Jesus föddes i Israel lett till ett intresse för detta land, byggandet av otaliga kyrkor och kloster och en stadig ström av pilgrimer som vill gå där frälsaren gick. Dessvärre ledde det sällan till att man även värdesatte det folk som Gud gav landet till och vars identitet frälsaren bär – snarare tvärtom.
Generellt kan man säga att kyrkans behandling av judarna genom historien är en stor skamfläck. Den utgör också en teologisk kortslutning i förhållande till Jesu ord om att ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22).
Kristnas förståelse av landet Israels betydelse för vår frälsning behöver i våra dagar breddas med en förståelse av vad det judiska folket betyder för denna frälsning. Som en enkel men relevant illustration kan vi titta på adventstiden.
Ordet ”advent” betyder enligt Oxford Dictionary ”ankomst av en anmärkningsvärd person eller sak”. Fokus ligger inte på väntetiden, såsom vi ofta föreställer oss, utan på själva ankomsten. I sin moderna form är detta ett kristet koncept, men det hela har djupa rötter hos judarna, där det kallas biat ha-Maschiach, Messias ankomst. Då pratar vi verkligen om en anmärkningsvärdig person.
I fortsättningen av julevangeliet läser vi om Simon och Hanna som ”väntade på Israels tröst” och genast kände igen Messias i den lille pojken i Marias famn. Simon och Hanna representerar bara två av den stora skara av judar som längtade efter och bad om Messias.
Men denna förväntan hos Simon och Hanna skulle inte ha funnits om inte judarna hade insisterat på att behålla sin gudstro när de drygt hundrafemtio år tidigare hotats med döden om de inte avsade sig judisk praxis och tro och tillbad de grekiska gudarna. Mackabéerupproret som följde kastade omkull den ondskefulla grekiska regimen och ledde till rensning och återinvigning av templet.
I kväll tänder judarna det fjärde ljuset i chanukka-staken till minne av denna händelse.
Så när vi denna jul återigen gläder oss över att ett judiskt gossebarn föddes i Betlehem, låt oss också utvidga våra hjärtan till att inkludera en kärlek till folket som, ofta under extrema prövningar, bar fram honom – det folk som han än i dag tillhör.
Tumme upp
För Israel Antiquities Authority, som engagerar hundratals skolelever i att förbereda en sjumila vandringsled (Sanhedrinleden), som ska ge kunskap om Mishna och Talmud-perioden, åren 0–500.
Tumme ned
För det ökande stödet till terror bland palestinska araber. Enligt en ny opinionsundersökning stöder 72 procent av befolkningen terror, inklusive angrepp mot civila israeler.