”Så länge som gatorna i Europa domineras av anti-israeliska demonstranter är vårt handlingsutrymme klart begränsat.” Så uttalade sig den tyske veteranpolitikern Elmar Brok för några år sedan. Brok, som hade lärt känna Israel under sina ungdomsår som volontär på en israelisk kibbutz, är en sann Israelvän och en inflytelserik politiker, men ändå kände han sig maktlös.
På en konferens i Europaparlamentet i Bryssel uppmanade han de europeiska Israelvännerna att bli mer synliga. ”Det är inte i första hand här i de välbonade konferenssalarna i Bryssel eller hemma i era kyrkosalar som ni behövs, utan ute på gator och torg runt om i Europa”, sade han. ”Det är där som opinionen om Mellanösterns framtid avgörs.”
Jag kom att tänka på denna uppmaning när jag under helgen talade på en Israelmanifestation utanför det finska riksdagshuset i Helsingfors. Förberedelserna hade varit minutiösa. Varje grupp på sex medlemmar (högsta tillåtna antal för officiella samlingar) hade samvetsgrant registrerat sig hos polisen 24 timmar innan demonstrationen.
Arrangörernas ansvarskänsla för deltagarnas trygghet och säkerhet – men också för folkhälsan – hade gjort att endast ett hundratal Israelvänner hade slutit upp denna söndagseftermiddag för att visa solidaritet med den judiska staten. Under normala förhållanden samlar en liknande demonstration klart över tusen deltagare, men nu gällde det att tänka på säkerhetsbestämmelserna.
Några kvarter längre bort samlades cirka femhundra personer som ljudligt och agressivt protesterade mot Israel. Lite försynt förklarade polisen att de inte klarar av att skydda oss ifall dessa demonstranter får för sig att anfalla oss. Anfalla?
Nej, detta är inte Östra Jerusalem under den andra intifadan, eller staden Lod i södra Israel, där judar nyligen utsattes för en regelrätt pogrom och den lokala synagogan sattes i brand. Detta är Helsingfors. På samma sätt som islamistiska och pro-palestinska krafter har terroriserat flera storstäder runt om i Europa tidigare under veckan har denna våldsvåg nu även nått Finland.
Trots klara restriktioner om förbud mot folksamlingar samlas nu flera hundratals utan förhandsregistrering för att uttrycka sitt motstånd mot Israel. Polisen står maktlös, men deras budskap till Israelvännerna är tydlig och klar: Ni ska helst inte visa ert stöd för Israel offentligt – då kan det bli bråk.
Det kallas ”gatans parlament”, de starkas makt. De som följer restriktionerna tvingas backa för dem som hotar med våld. Situationen är densamma runt om i Europa. I de judiska kvarteren i London tvingas polisen ta till specialbevakning efter att en bilkaravan med palestinska flaggor dragit förbi, och arabiska män i megafon hotat de judiska mödrarna och döttrarna med ett budskap som inte lämpar sig i tryck.
Samma antisemitiska slagord hörs på flera andra håll i Europa. I Frankrike har landets inrikesminister, Gerard Darmanin, förstått vad som håller på att ske och i preventivt syfte förbjudit alla anti-israeliska demonstrationer. Han har kravallerna från 2014, när en pöbel gick bärsänkargång genom de judiska kvarteren i Marais, Paris, i färskt minne. Det ska inte få upprepas.
Den franske filosofen Bernard-Henri Levy har konstaterat att skillnaden mellan antisemitismen under trettiotalet och i dag är tydlig. Då var det ett statsbärande parti som spred antisemitismen. I dag har allt fler regeringar tagit avstånd mot den öppna antisemitismen, men bland fotfolket lever judehatet kvar.
Elmar Brok hade rätt. Vi kan inte ge upp våra gator och torg för hatets makt.