Antisemitismen sprider sig som en löpeld över världen. Många trodde, eller hoppades, att den skulle ha försvunnit efter Förintelsen. Även många judar. Kanske var det bara tomma och fromma förhoppningar. Kanske fanns det någon grund i förhoppningarna. För efter Förintelsens fasor, när hela världen sett vad kombinationen av antisemitism, enorm makt samlad hos nazisterna och deras medlöpare, och alltför få som stod emot resulterat i – hur kan någon vara antisemit?

Frågan är naturligtvis felställd. Antisemitism har sällan något med logik att göra. Och detta hat är så gammalt, förekommer bland så olika ideologier och är så spritt över hela världen, även på platser där det knappt finns några judar, att vi alla borde ha insett sanningen: Att antisemitismen ständigt måste bekämpas, på alla nivåer i samhället, för att åtminstone hållas stången.

Enligt en ny EU-undersökning upplever Europas judar att antisemitismen ständigt blivit värre under de senaste åren. Siffrorna är skrämmande, och då Världen idag redan har skrivit om det så jag ska inte upprepa det. Men man kan notera att samtidigt som Sverige är lika illa i detta avseende som alla andra länder, avviker vi på ett annat sätt – ett negativt sätt.

Det visar sig nämligen, att trots att Stefan Löfven ofta tar upp frågan om antisemitism – han gjorde det till exempel med stort allvar i sin regeringsförklaring – litar inte judarna i Sverige på honom och regeringen. Han vill skjuta till mer pengar till bekämpning av antisemitism, Sverige ska ha en så kallad ”Förintelsekonferens” nästa år och Löfven vill ha ett nytt Förintelsemuseum. Ändå har 74 procent av de svenska judarna inte förtroende för denna regerings kamp mot antisemitismen. Här avviker Sverige från resten av Europa. Antisemitismen är minst lika allvarlig där men judarna litar på sina regeringars och myndigheters vilja att stå upp för sin judiska befolkning.

Varför avviker då Sverige på detta sätt? Ja, antingen är vi svenska judar mer skeptiska och misstänksamma än judar i övriga Europa. I så fall är ju allt som det ska med regeringen och det är oss judar det är fel på. Men det är förstås osannolikt, det handlar om en kombination av några saker.

För det första spelar naturligtvis Sveriges politik gentemot Israel in i bilden. Å ena sidan öser regeringen pengar över en korrupt palestinsk regim som utbildar till, sprider och uppmuntrar antisemitism och till att döda judar i Israel. Å andra sidan beklagar regeringen antisemitismen gentemot judar i Sverige och ska bekämpa den. Självklart förstår vi judar att detta inte hänger ihop. Vi är ett judiskt folk och vi hör ihop. Man kan inte lura oss att tro att judar i Israel är en sak och judar i Sverige en annan.

För det andra har Sveriges regeringar sedan länge agerat väldigt senfärdigt gentemot muslimsk extremism i det här landet. Nu är denna extremism inte bara ett hot mot judar utan även mot kristna och andra grupper, men jag tror vi är bland de första offren. Efter sekler av förföljelse har vi utvecklat en särskild känslighet och uppmärksamhet. Vi vet också att man inte kan dagtinga eller kompromissa i den här frågan, men det svenska konsensustänkandet och strävan att alltid, oavsett vad det gäller, komma överens, blir här ett problem.

Till detta kommer ytterligare några saker. Som att Sverige har det största antalet IS-terrorister i Europa och världen, räknat per capita, och nu vill de komma tillbaka hit. Som att svenska skolor har svårt att hantera elever som vägrar delta i utbildning om antisemitism och Förintelsen, eftersom de har en annan ”sanning”. Som att i princip allt är tillåtet i det här landet i yttrandefrihetens namn, vilket leder till att både extrem vänster och höger kan manifestera sin antisemitism öppet.

Sverige behöver en regering och myndigheter som för en konsekvent, hård och långsiktig kamp mot antisemitismen. Som en konsekvens av detta måste man också stå upp för Israel. Så är det inte i dag, och därför litar en stor majoritet av de svenska judarna inte på sin regering. Detta visar också Israels betydelse som en trygg plats och ett hemland för det judiska folket. Vi måste inte lägga vår trygghet och framtid i händerna på ledare som vi inte litar på. Historien förskräcker.