För 15 år sedan, precis i början av min journalistiska karriär, var jag på vippen att skriva en öppenhjärtig redogörelse av Israelhatet och antisemitismen som jag hade bevittnat som volontär på Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem under läsåret 2005–06. Jag hade samlat på mig en mängd hårresande uttalanden av anställda och kursdeltagare som gick stick i stäv mot det fagra snacket om religionsdialog och religiös samexistens som STI sade (och alltjämt säger) sig stå för.

Framför allt ville jag dock berätta hur STI:s kurser och övriga verksamhet såg ut när den utformades av människor som med få undantag inte kunde dölja sin illvilja mot Israel. Frukten av denna verksamhet hittar man nämligen i allt från svensk nyhetsrapportering, debattartiklar och predikningar, till temakvällar, blogginlägg och Twitterutspel – snart sagt överallt i den svenska folkopinionen.

Motvilligt, måste jag medge, lät jag mig övertalas om att i stället ligga lågt med mitt vittnesmål. ”Vänta och se”, var rådet jag fick, ”snart tillsätts en ny direktor, senare ska det även tillsättas en professor, och tillsammans har de möjlighet att förbättra situationen”.

Att döma av kursplanerna jag såg och rapporterna jag fick från mina kontakter på insidan blev dock ingenting bättre. En person med insyn förklarade för mig att direktorns inflytande över kursinnehållet (det vill säga direktorns huvuduppgift) hade begränsats av ett informellt ”kursråd”, i vilket direktorn var i minoritet (!).

I stället utformades verksamheten av personer som jag själv hade hört häva ur sig hat och illvilja mot Israel under ett helt år, trots att de formellt hade helt andra arbetsuppgifter. Ironiskt nog nekades samtidigt professorn ett meningsfullt inflytande över verksamheten, med hänvisning till att professorn i formell mening inte var anställd på STI.

Som ni säkert kan föreställa er resulterade detta i ett mycket toxiskt arbetsklimat. Detta uppdagades hösten 2018 när professorn till slut fick nog och sade upp sig. ”En av orsakerna till att han valt att säga upp sig är den brist på respekt för judisk tro och tradition som han upplevt vid STI”, rapporterade tidningen Dagen – en artig och kanske inte helt uttömmande sammanfattning av flera års ideologiskt motiverad mobbning som han utsattes för av både kollegorna på STI och hans chefer vid Lunds universitet och Svenska kyrkan.

Den 1 augusti tillträder STI:s nya direktor, Anna Hjälm, en person som varken är teolog eller verksam inom judisk-kristen dialog. Hennes kvalifikationer är synnerligen blygsamma i jämförelse med prästen Annika Borg, som också sökte tjänsten. Däremot är Anna Hjälm sedan många år tillbaka aktiv i propalestinska kretsar i Sverige, bland annat i den antisemitiska BDS-rörelsen, som förespråkar total bojkott av staten Israel.

Så icke Annika Borg.

STI och Svenska kyrkan försöker nu inbilla oss att det vi ser – att man väljer bort en kvalificerad teolog till förmån för en okvalificerad palestinaaktivist – inte är sant. På fullt allvar vill de få oss att tro att detta i själva verket är en nysatsning på judisk-kristen dialog. Samma förljugna resonemang kunde höras för fyra år sedan, efter att de framgångsrikt hade mobbat ut professorn som var djupt involverad i just judisk-kristen dialog.

Men bakom den vackra fasaden på Profeternas gata i Jerusalem låter det med största sannolikhet precis som det gjorde när jag bodde och arbetade där. Vurmen för religionsdialog och religiös samexistens är bara en falsk fasad, tomma ord som döljer STI:s verkliga agenda.