Kommande veckoslut har det förflutit 125 år sedan den Första sionistkongressen ägde rum i Basel, Schweiz. Det var hit, till stadskasinot, som den österriske juristen och journalisten Theodor Herzl hade bjudit in judiska representanter från hela världen för att lägga grunden till det som en dag skulle bli staten Israel.
I dag kan det vara svårt att skilja mellan myt och verklighet kring såväl huvudpersonen Theodor Herzl som den Första sionistkongressen. Allt var inte precis som det har framställts i efterhand, men i många delar öveträffade verkligheten faktiskt mytbilden. Profet eller ej, men Herzl uttalade faktiskt de magiska orden om att ”det var i Basel som jag skapade den judiska staten”.
Han angav dessutom en tidsram på femtio år för projektet – en förutsägelse som visade sig stämma exakt på året med FN:s delningsplan 1947 och missade utropandet av det moderna Israel 1948 med endast ett år.
Men sionistkongressen i Basel uppstod inte ur ett vakuum. Herzl var heller inte den förste judiske ledaren som drömde om en judisk stat; det hade bibeltroende judar gjort genom hela historien från den dag de kunde stava sig fram till de bibliska löftena om ett återsamlande i Jerusalem, det bibliska Sion, och återupprättandet av ett eget rike (begreppet nationalstat uppkom långt snare).
Under den senare delen av 1800-talet hade flertalet judiska ledare, främst i det ryska imperiet och östra Europa, aktualiserat tanken på en egen judisk stat som lösningen på den ökade antisemitismen. Många av dessa ledare hade personlig erfarenhet av pogromer och såg ingen annan utväg än emigration.
Men för många andra judiska ledare kunde räddningen lika gärna finnas på andra sidan Atlanten, i USA likaväl som i Palestina. Det var däremot Herzl som presenterade visionen om en egen stat, Der Judenstaat (vilket också var titeln på hans bok som utkom 1896) i det Heliga landet, som vid den aktuella tidpunkten ännu kontrollerades av det osmanska riket.
Herzl var däremot inte den första med att ordna en internationell sionistkongress. Redan 1884 hade en sådan ordnats i Katowice i nuvarande Polen. Det var i själva verket när dessa religiösa judiska sionister från Ryssland och Östeuropa anslöt sig till Herzl som hans rörelse samlade momentum och blev en kraft att räkna med.
En annan aspekt av den tidiga sioniströrelsen som ofta hamnar i skymundan är det kristna inflytandet. Israels förre premiärminister, Benjamin Netanyahu, påpekade nyligen att ”det i själva verket var bibeltroende kristna som var de första sionisterna”. Utan denna kristna sionism – som alltså föregick den Herzliska rörelsen med flera hundra år – hade det, enligt Netanyahu, aldrig bildats någon judisk stat.
När de emanciperade judiska ledarna i väst till stora delar förkastade Herzl var det i stället en kristen sionist, predikanten vid den brittiska ambassaden i Wien, William Heschler, som öppnade dörren för världsledare runt om i världen, bland dem kejsar Wilhelm II av Preussen. I Storbritannien var det likaså bibeltroende kristna, såsom Arthur Balfour och David Lloyd-George, som tjugo år senare tog sig an det sionistiska projektet som utmynnade i utfärdandet av Balfourdeklarationen.
Judarnas återsamlande i deras historiska hemland var under flera hundra år en central del av det budskap som spreds såväl av puritanerna i England och USA som av greven von Zinzendorf i Herrnhut. Under 1800-talet växte sig denna rörelse allt starkare, så till den grad att redan flera årtionden innan Baselkongressen hade flera konkreta förslag till en judisk återflyttning till Palestina presenterats av kristna ledare.
Bland dessa tidiga kristna sionistpionjärer finns bland annat Röda Korsets grundare (och den första mottagaren av Nobels fredspris), Henri Dunant i Genève. Dunant fick i sin frånvaro ett hedersomnämnande vid Baselkongressen 1897, där William Heschler deltog aktivt som en av Herzls närmaste bundsförvanter.
När vi kommande helg firar 125-årsminnet av Baselkongressen är minnesdagen därför lika viktig och relevant för bibeltroende kristna som för judar.