Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.
Romarbrevet 12:21

Världen idag

Svenske statsministern Olof Palme (t h) var en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige. Foto: Bertil Ericson/TT

Om 68-rörelsen och EU:s relationer med Israel

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

I år har det gått sextio år sedan Europeiska gemenskapen och staten Israel slöt diplomatiska förbindelser. Att detta jubileum närmast gått spårlöst förbi har sina orsaker. Misstron mellan Europa och Israel är alltjämt stor och kan inte trollas bort av ett minnesår.

Ändå är det omöjligt att tänka sig en judisk stat utan Europa. Det var i Europa som tanken på en judisk stat först fick luft under vingarna, efter att den ungerske journalisten Theodor Herzl kallat samman till den första sionistkongressen i Basel, Schweiz, 1897.

Det skulle visserligen dröja ytterligare tjugo år innan regeringen i London utlovade stöd för ett judiskt nationalhem i mandatet Palestina, men när denna brittiska befästelse, under fredskonferensen i Sanremo, Italien, 1920, blev en del av folkrätten, hade grunden till en framtida judisk stat lagts. Grunden lades i Europa.

Men bilden av Europa som format det judiska folkets öde blir inte komplett utan att man även nämner Auschwitz-Birkenau, Buchenwald, Treblinka, Dachau, Theresiestadt, Bergen-Belsen etcetera. Det var i dessa dödsläger som ödet för miljontals judar beseglades av tyska bödlar, ofta i nära samarbete med den lokala befolkningen.

När de diplomatiska relationerna mellan den nya Europeiska gemenskapen (EG) och Israel etablerades 1959, hade det knappt gått fjorton år sedan nazisternas sista koncentrationsläger hade stängts i Europa. I både Europa och Israel ville man bygga en gemensam framtid i fred och trygghet.

Men det historiska minnet är kort. Som Tomas Dixon skriver i sin utmärkta bok Israel och hela världens framtid så förändrades relationerna mellan Israel och EU snabbt under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Förändringen hade ingenting med folkrätt att göra, utan var i stället ett utslag av den så kallade 68-våren.

Konsekvenserna av denna studentrevolt har beskrivits ingående i denna tidning och behöver inte upprepas. Men ibland har man glömt hur genomgripande konsekvenserna var även angående synen på Israel. 

På samma gång som studentrevolten ville rasera traditionella borgerliga värderingar inom samlevnad och familjeliv, ville man även skrota geografiska och moraliska gränser. ”Imagine there are no countries and no religion, too” sjöng John Lennon, och studentrevolutionärerna höll med.

Synen på Israel kom därför att präglas negativt i dubbel bemärkelse eftersom den var ett uttryck för såväl nyspirande nationalism som gammal gudstro.

När Otto von Bismark under 1800-talet hade förklarat judarnas historia som det yttersta beviset för Guds existens, hotade således den judiska statens nyfödelse att omkullkasta 68-rörelsens vision om en ny värld, där det varken fanns några geografiska gränser eller någon gud. Israel var stötestenen.

Det var i kölvattnet av denna ung­doms­revolt som även EU:s inställning till staten Israel skulle komma att omdefinieras. Samtidigt som Israel i början av sjuttiotalet av Sov­jet­unionen och dess allierade anklagades för rasism på FN-nivå, bytte även Europa sida.

Efter Yom Kippur-kriget 1973 ställde man sig bakom Arab­för­bundets krav på israeliskt tillbakadragande till 1949 års gränser, trots att förbundets målsättning från första början hade varit densamma som för Hitler. Men när Hitler ville förinta det judiska folket nöjde sig Arabförbundet med att förinta den judiska staten.

I bakgrunden fanns naturligtvis även arabländernas oljevapen, men i grunden handlade det om en ideologisk kursändring som framför allt drabbade Israel. Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Bakom kritiken stod framför allt den nya vänstern. Svenske Olof Palme var för övrigt en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige.

Alltsedan 1973 kan EU:s relationer till staten Israel närmast betecknas som schizofrena. På det officiella planet värnar man gärna ett nära samarbete, men i grunden ser man fortfarande Israel som det stora hindret till fred i Mellanöstern.

Samtidigt som man ser genom fingrarna med (och ekonomiskt stöder) palestinsk uppvigling till hat och terrorhandlingar, vill man göra livet svårt för den judiska staten, bland annat genom att ursprungsmärka varor från de omtvistade territorierna och indirekt uppmana till bojkott i stället för att stödja ekonomiskt samarbete mellan israeler och araber.

Det europeiska projektets huvudmål är inte längre att försvara det judiska folket mot en ny undergång – exempelvis genom att hindra Iran att skaffa kärnvapen – utan att egenhändigt försöka skapa fred i regionen, men på palestiniernas villkor.

När EU-kommissionen inkommande månad inleder en ny femårsperiod finns det därför ingenting som tyder på att den nya utrikespolitiska linjen med spanske socialisten Joseph Borrell (född 1947) i spetsen skulle förändras. Borrell representerar i allra högsta grad 68-generation och har som spansk utrikesminister drivit linjen av ett erkännande av en palestinsk stat.

Vill man hoppas på förändring bör man i stället rikta blickarna till nästa generation. Nyligen krävde tyska regeringspartiet CDU:s ungdomsförbund att Tyskland omedelbart ska flytta sin ambassad till Jerusalem. Kravet har en naturlig motivering: Israel har lika stor rätt som Tyskland att bestämma sin egen huvudstad, resonerade de tyska ungdomarna.

Senast om tjugo år är denna årsklass i regeringsställning. Förhoppningsvis firas därför nästa viktiga milstople mellan EU och Israel under mera gynnsamma förhållanden.

Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrations-läger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Assyrisk-ortodox församling hårt drabbad av corona

Coronapandemin. Enligt sajten Hujådå, som utges av Assyriska riksförbundet, har åtta äldre medlemmar i församlingen... måndag 6/4 22:00

Pingst manar svenskarna att be – annonserar i Expressen

Coronapandemin. Under påskveckan satsar Pingst på en stor annonskampanj i Expressen. I lördags ägnades ett helt... måndag 6/4 21:00

Kungen förmedlade hopp: ”I slutet segrar ljuset”

Nationstal. Vi alla kan ta till oss av påskens budskap. Det sade kungen då han på palmsöndagen höll ett tv-tal... måndag 6/4 17:00

Mediaprofil misstror Skolverket

Värdestrid. PJ Anders Linder, chefredaktör för samhällsmagasinet Axess, var en av dem som reagerade när... lördag 4/4 13:50