Demokratin, ett av de mest grundläggande värdena i vårt västerländska samhälle, är hotad. I alla fall om man får tro ledarskribenter och opinionsbildare i några av de länder som nyligen haft parlamentsval.

Demokrati betyder som bekant folkvälde. Det innebär, i förenklad form, att det är folket som väljer sina beslutsfattare och inte tvärtom. I varje politiskt val får en minoritet, i många fall närapå häften av befolkningen, finna sig i att se sitt eget parti förlora och hamna i opposition. Det svider.

Men demokratins vitalitet mäts bäst i hur fredligt ett regeringsbyte kan äga rum. I den mån som valresultatet följs av upplopp och kravaller finns det all anledning att känna oro. Då är demokratin hotad. 

Ovanstående resonemang föranleds av den senaste tidens val i både Israel och Sverige. I båda länderna, liksom i Italien, beskylls valets vinnare för att utgöra ett hot mot demokratin. I den israeliska tidningen Ha’aretz frågar sig en ledarskribent om det inte nu är rätt läge att protestera med civil olydnad? Detta i en situation när den nya regeringen ännu inte är utnämnd.

I Sverige sällar sig många till samma form av kritik efter att den nya regeringen tillsatts med stöd av Sverigedemokraterna. Allra längst går pingstteologen Joel Halldorf, som anklagar det så kallade Tidöavtalet för att gå emot de mest grundläggande av kristna värderingar. I sin slutkläm skriver han att detta inte endast är hans personliga övertygelse utan ett teologiskt konstaterande. 

Länge varnade man i Sverige för risken att blanda ihop politik och religion. Nu är Sverige i stället plötsligt världsledande genom att närapå bannlysa en nyss tillsatt regering för brist på kristen etik.

Gemensamt för kritiken i Sverige och Israel är att den generellt kommer från den politiska vänstern. Den progressiva vänstern pläderar gärna för sammanhållning och tolerans när den är i regeringsställning; man har däremot svårt att omsätta dessa principer i praktiken när man har förlorat makten.

Fenomenet kan illustreras av de våldsamma protesterna och upploppen i flera amerikanska storstäder när Republikanerna senast vann presidentmakten. Det saknas naturligtvis inte avskräckande exempel även hos ytterhögern, men i det stora hela har högersidan klarat av valförluster bättre än vänstern. 

Finns det då inga orsaker att protestera när tvivelaktiga partier får en vågmästarroll i den inhemska politiken?

Här uppstår ett delikat problem. Ifall principen om folkvälde ska bestå fullt ut kan man inte diskvalificera folkviljan i efterhand. Antingen förbjuds då vissa partier redan på förhand, ungefär på samma grund som för andra kriminella grupper i samhället. I annat fall måste man acceptera valresultatet. Någon mellanväg finns knappast.

Samtidigt är det naturligtvis fullt legitimt att föra en politisk debatt om innehållet i regeringspolitiken, men man bör då gärna ändå avhålla sig från brösttoner och bannbullor.

Politiken har kallats det möjligas konst. För de som endast kan acceptera fullständig renlärighet finns det bara ett alternativ: teokrati. Denna teokrati kan antingen vara religiös eller sekulär till sin framtoning, men innebär i praktiken att en upplyst minoritet, eller prästerskap, vet vad som är bäst för folket. 

Samma dilemma finns även i Mellanösterns enda demokrati, Israel, där den politiska vänstern i praktiken har raderats ut under de senaste valen. I dagsläget finns väljarkåren, precis som i Sverige, i stället i stor utsträckning på landets ledarredaktioner. Där är man allt annat än nöjd med det senaste valresultatet, som än en gång ger Benjamin Netanyahu möjligheten att bilda ny regering.

Om det är svårt att samla en parlamentarisk majoritet som alla kan acceptera i dagens Sverige är det knappast lättare i Israel, där värderingar och åsikter spretar åt alla håll.

Därför måste den förra regeringssammansättningen i Israel kunna anses vara någonting av ett världsrekord. Att förena arabiska islamister och liberalt sinnade judiska sionister i en och samma regering är endast möjligt i staten Israel.

Det är det som kallas demokrati.