Få länder i Mellanöstern har en lika lång och betydelsefull historia i relation till det judiska folket som dagens Iran. Påståendet kan verka motsägelsefullt när vi bevittnar den nuvarande iranska regimens hot om att angripa Tel Aviv och förinta staten Israel. Men det har inte alltid varit så.
Tvärtom var Persien, som landet hette fram till 1935, länge hem för tiotusentals judar som hade stannat kvar i landet efter den första förskingringen på 600-talet f Kr. Iran hörde heller inte till de länder som anföll Israel direkt efter dess självständighetsförklaring, utan utvecklade i stället periodvis varma relationer till den judiska staten.
Få ledare i Mellanöstern har visat lika stor sympati för judarnas sak som den siste iranske shahen, Mohammad Reza Pahlavi. För Pahlavi, liksom för andra bildade iranier, föll det sig naturligt att visa uppskattning för det judiska folket som så pass länge hade bott i landet och bidragit till dess utveckling, men även att utveckla goda relationer till den nybildade judiska staten Israel.
När Israels premiärminster Benjamin Netanyahu håller tal som rör hotet från dagens islamistiska regim i Iran, påminner han ofta om ländernas gemensamma historia. Det var ju tack vare det persiska storrikets första kung, Kores den store, som judarna kunde återvända till Jerusalem efter den babyloniska fångenskapen.
I dag vårdas minnet av kung Kores, drottning Ester, Mordokai och Daniel av många stolta iranier. Judarnas historia är även iraniernas historia.
Om det inte hade varit för den islamiska revolutionen 1979, skulle Iran antagligen fortfarande vara nära lierad till Israel. Men i och med införandet av politisk islam förvandlades lsrael i stället till en ärkefiende, som måste besegras och förintas till varje pris.
I fyrtio år har vi kunnat skörda frukten av islamismens brutala välde, där allt och alla som inte underordnar sig regimen godtyckligt kan fängslas eller elimineras. Bara de senaste veckorna beräknas att uppemot 1 500 personer ha mist livet på grund av fredliga protester mot regimen, utan ingripanden från väst.
När jag möter iranska oppositionella runt om i Europa, är det inte EU man sätter sitt hopp till, utan till USA:s president, Donald Trump, som visat sitt stöd för protesterna, samtidigt som han trappat upp trycket på dagens islamistiska regim. I veckan slog president Trump rekord efter att hans tweet till stöd för de iranska protesterna hade fått över hundratusen likes, vilket samtidigt gjorde den till den mest populära tweeten någonsin på persiska.
Sveriges feministiska utrikespolitik ger man inte mycket för. Samtidigt som modiga unga iranska kvinnor kastar slöjan och ger sig ut för att protestera mot det medeltida förtrycket, täcker svenska kvinnliga ministrar gladeligen sina huvuden för att säkra lukrativa exportavtal.
Samtidigt som det iranska folket söker frihet, sker även ett andligt uppvaknande i landet. I dag räknas Iran till de länder som har den snabbaste kristna församlingstillväxten i hela världen, samtidigt som den saknar både egna kyrkor och ett synligt ledarskap. De nykristna är samtidigt stora vänner av Israel.
Men när jag samtalar med iranska kristna i Europa kan de inte dölja sin besvikelse på västvärlden. När den förra proteströrelsen nådde sin kulmen 2009, vägrade såväl USA:s president Barack Obama som EU:s utrikesansvarige att stödja demonstranterna. Trots de höga dödstalen i de senaste veckornas protester, var det inte förrän terroristledaren Soleimani eliminerades som västvärlden vaknade till liv.
De stora tidningsredaktionerna har beklagat upptrappningen i regionen, som de tror kan leda till större oroligheter. Samma oro uttrycktes även inför Berlinmurens fall 1989. I stället för att se möjligheterna såg man farorna.
Nu finns det ett ypperligt tillfälle för det internationella samfundet att visa mod och stödja det iranska folkets kamp för frihet.