Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Israels nationaldag brukar firas med pompa och ståt. Om det inte vore för vissa beslut tagna av arabiska ledare hade även palestinierna kunnat fira dagen som sin nationaldag, skriver Christina Toledano Åsbrink. Foto: Dan Balilty/AP/TT

Även palestinierna hade kunnat fira nationaldagen

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 9 maj 2019

I dag, torsdagen den 9 maj (enligt den gregorianska kalendern 2019), firar Israel sin nationaldag, samt sin 71:a födelsedag som modern stat. Man firar 71 år av självständighet, jämlikhet, demokrati, innovationer och lösningar på globala problem, som till exempel vattenbrist.

Men dagen innan firandet av nationaldagen hedrar man och minns dem som fått betala det högsta priset för möjligheten att bo i ett demokratiskt och fritt land; då infaller nämligen ”Minnesdagen för de fallna soldaterna samt de civila offren för terrorism”. I år ligger denna siffra på 23 741 dödade människor (96 fler än förra året), en siffra i konstant stigande grad!

Med tanke på den senaste veckans bombardemang mot civila mål i Israel från Gaza kan man säga att de svenska skattepengar som skickats till palestinierna nu landat i Israel – bokstavligt talat. Israeliska civila och soldater fortsätter att dödas i denna våldscirkel, möjliggjord av internationella finansiella donationer som okontrollerat går till palestinierna.

Väl där försvinner pengarna i ett hav av korruption och terrorism, alltmedan världen ser på, bugar och tackar.

Det är så absurt att det faktiskt är svårt att tro att det är sant. Kan situationen klassas som katastrof? Absolut.

Otroligt nog kunde dock denna dag, torsdagen den 9 maj, även ha varit den dag då palestinierna firade sin nationaldag, sitt lands 71:a födelsedag. Men i stället för självständighet och frihet firar i stället palestinierna det de kal­lar ”Katastrofen”, eller Nakba på arabiska.

Från början var detta begrepp associerat med det arabiska misslyckandet att förinta den nyfödda judiska staten Israel 1948. Därför var det länge ett begrepp som undveks i arabvärlden, eftersom det innebar ett självförvållat misslyckande på alla plan.

Sedan sena 1980-talet och efter 1990-talets Osloprocess förändras dock innebörden av Nakba, som nu kom att användas för att beskriva den påstådda palestinska offerrollen. Man menar att det handlar om sionistisk aggression och arabisk hemlöshet.

1998 utropade PLO-ledaren Yasser Arafat den 15 maj till ”Nakba­dagen”, alltså ”Katastrofdagen”. Samma uttryck, men nu med helt omvänd betydelse. 2007 uttryckte FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon sitt officiella stöd för ”Katastrofdagen.” Fullständigt befängt, med tanke på dess ursprungliga innebörd: misslyckandet att förinta Israel och dess befolkning.

Personligen har jag en helt annan uppfattning av Nakba­dagen. Jag tycker att det är en riktig katastrof med den arabiska världens oförmåga att acceptera andra som är annorlunda än dem själva. En annan katastrof var de arabiska ledarnas uppmaning 1948 till den civila arabiska befolkningen i Israel att lämna sina hem, med löfte om att återvända då judarna slängts i havet.

Denna uppmaning ledde ultimat till de cirka 750 000 palestinska arabiska flyktingarna. Efter­följande katastrof var sedan de arabiska ländernas vägran att ge dessa flyktingar – sina egna bröder och systrar – medborgarskap, rörelsefrihet, arbetsmöjligheter, skola och utbildning i de länder de flydde/begav sig till.

Jämför detta med de 150 000 palestinska araber som valde att stanna kvar i Israel och som i dag utgör cirka 1,7 miljoner israeliska medborgare i ett fritt och demokratiskt land. Dessutom är UNRWA:s (FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar) blotta existens och införande av ärftlig flyktingstatus väldigt betydelsefull för att kvarhålla de palestinska araberna i en katastrofal situation.

Och för att verkligen klämma till med en katastrof av globala proportioner får man inte glömma det internationella samfundets fortsatta blinda stöd till de palestinska araberna, i form av icke öronmärkta pengar. Det har skapat dollarmiljonärer i terrorism och kvinnoförtryck.

Glöm heller inte att de palestinska araberna sedan 1990-talet fått mer än 16 gånger Marshall­planen, vilken fick hela Europa och dess befolkning på fötter efter andra världskriget. 16 gånger mer, utan några som helst positiva resultat.

Men det allra mest skrämmande med de palestinska arabernas Nakba är dock att om de, redan vid det brittiska mandatets början 1920, hade varit villiga att acceptera andra, annorlunda än dem själva, så hade inte sex miljoner judar mördats av nazisterna – det är den riktiga katastrofen.

2007 uttryckte FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon sitt officiella stöd för ”Katastrofdagen.” Fullständigt befängt, med tanke på dess ursprungliga innebörd: misslyckandet att förinta Israel och dess befolkning.

Rätt ska vara rätt om mänskliga rättigheter

Ledare Det talas mycket om mänskliga rättigheter i dag. Det är bra. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har precis firat 70 år, och de 30 punkter...