När det så småningom blir dags för norska Nobelkommittén att luska fram en ny fredspristagare kan blickarna med all rätt riktas mot Vita huset i Washington. Samtidigt som de flesta initiativ från USA:s fyrtiofemte president automatiskt avfärdas av svenska medier, har president Donald Trump lyckats presentera ett unikt fredsinitiativ.
Planen bygger på en historisk insikt om att det palestinska ledarskapet måste förändras i grunden för att uppnå en hållbar fred. Det går inte att fostra barn till våld och hat samtidigt som man förbereder sig för en framtid i fred och samexistens. Planen säger nej till en automatisk rätt för efterlevande till palestinska flyktingar från 1948 att återvända till Israel. Ekvationen skulle i praktiken skapa två nya arabstater eftersom den, i strid med FN:s delningsplan från 1947, skulle ersätta Israel som judisk stat med ytterligare en ny arabstat vid sidan av en framtida palestinsk stat.
Planen får visserligen hård kritik från israeliska bosättare som kategoriskt motsätter sig avyttringar av israeliska landområden, men till skillnad från uppgörelsen om Gaza blir det inte aktuellt med någon evakuering av judiska bosättare. Judiska bosättningar består, men i stället kompenseras palestinierna med andra landområden.
Liksom tidigare fredsinitiativ förkastas även denna plan av PLO-ledaren Mahmoud Abbas. När planen presenterades i Washington valde han självmant att stanna hemma. Men han kan inte längre räkna med automatiskt stöd från arabvärlden, där alltfler sunnimuslimska länder med Saudiarabien i spetsen ställer sig positiva till en återupptagen fredsprocess.
EU:s nya utrikesansvarige, Josep Borrell, försöker inte helt oväntat skjuta planen i sank. Men även inom EU knakar det i fogarna. Borrells kritik blir ett slag i luften, eftersom hela sex medlemsländer motsätter sig hans kompromisslösa linje, nämligen Italien, Österrike, Ungern, Tjeckien, Bulgarien och Rumänien.
Borrell, liksom hans företrädare, har haft svårt att anpassa sig till de pågående förändringarna i arabvärlden. När EU tidigare med tänder och klor försökte hålla arabiska diktatorer som Khadaffi vid makten, gör man nu sitt yttersta för att även rädda den krisande iranska regimen trots växande opposition på hemmaplan.
Samtidigt som Iran fortsätter att förtrycka sin egen befolkning och sprida terror i sina närområden, genomgår flera av de sunnimuslimska länderna en omfattande reformprocess. I veckan presenterade kungariket Bahrain en deklaration som klart tar avstånd från religiös extremism och i stället erkänner full religionsfrihet.
Många arabledare inser i dag behovet av radikal förändring om de över huvud taget ska ha en framtid. När omvärlden blir allt mindre beroende av arabisk olja och de uppväxande generationerna har tillgång till fri information, finns det inget annat alternativ än att förändras i grunden. Detsamma gäller inställningen till Israel. Flera av länderna har under lång tid samarbetat med Israel utan att erkänna det för omvärlden. Nu blygs man inte längre för att öppet erkänna det nära samarbetet.
Det var således ingen tillfällighet att Trumps första utrikesresa som nyvald president gick till Jerusalem och Riyadh. Han har under sin presidentperiod aktivt bidragit till att förstärka relationerna såväl till Israel som den sunnimuslimska världen. Nu skördar han även frukterna från denna strategiska satsning i form av ett öppet stöd för den amerikanska fredsplanen.