Kristen flyktingpolitik – godhjärtad men tvetydig

H C Andersens saga, Kejsarens nya kläder, är nog västerlandets mest kända allegori eller metafor. På ett brutalt sätt har den, nu i snart 180 år, lyckats avslöja vår egen blindhet och rädsla för det vi ser, men inte vågar se. Våra känslor och svenska solidaritetsvilja för människor i stora behov – inte minst i den flyktingsituation vi har bevittnat – styr oss lätt in i en slags hjälpsamhetens hybris, där realism och planering får komma i efterhand. Det leder till att vi blir sittande med en bitter insikt om att resurserna ändå inte fanns, och att problemen var helt andra än de vi trodde. De som flydde till trygghet, men har avvisats till tältläger i snön eller uttjänta bygdegårdar i norrländska glesbygder, känner säkert också att ”kejsaren är naken”. En lång och hopplös väntan på asylbeslut, jobb och bostad eller utvisning är närmast en psykisk tortyr.