Ljudet var förmodligen öronbedövande. Så långt ifrån en stilla adventsgudstjänst man kan komma. De vanliga lätena från småprat, vagnshjul som rullade fram på vägen, lamm som bräkte och fötter som trampade i gruset överröstades av tillropen från de mängder av uppsluppna människor som befann sig på vägen. Det var ingen ovanlighet att vägen upp mot Jerusalem var fylld av människor och djur som tog sig till och från den heliga staden, men i dag gick det knappt att få plats. Och ingen var varken på väg ut ur eller in genom stadsportarna. De stod alla där och väntade. Trängseln var enorm.

Ryktet om Jesus hade spridit sig genom staden. Ögonvittnen hade berättat om de under och tecken han gjort, andra hade ivrigt beskrivit hur han citerat Skriften och hur han verkligen passade in på beskrivningen av Messias. Den man som skulle rädda dem från ockupationen, den man som skulle göra deras liv så mycket bättre än det var nu, den man som skulle förändra allt till det bättre. Från den dag de föddes hade de alla hört berättelserna om Messias och förväntan var enorm. Hela livet hade de väntat och längtat och nu var dagen äntligen här. ”HAN ÄR PÅ VÄG!” var det någon som ropade. ”HAN ÄR HÄR FÖR ATT RÄDDA OSS!” Jublet från folksamlingen lät inte vänta på sig. De spanade nedåt vägen. De var så redo. Det var nästan overkligt att den dag de väntat på i flera hundra år äntligen var här! När de fick syn på åsnan och den gestalt som satt på den bröt de ut i jubel. Folkmassan började ropa: ”HOSIANNA! HOSIAAAAAAANNA!”.