Lagom till Pingst FFS rådslag i maj 2023 utkom forskningsrapporten ”Pingströrelsens ecklesiologi i förändring: Studier av Pingst som församling, rörelse och samfund”, med Ulrik Josefsson och Magnus Wahlström som redaktörer.
Det är ingen tunn, liten forskningsrapport om ett perifert ämne. Det är tvärtom en omfattande volym med vetenskapliga artiklar om församlingssyn i Pingströrelsen och besläktade rörelser i ett historiskt och teologiskt perspektiv.
Termen ”ecklesiologi” i bokens titel förekommer även på bokens sidor. ”Ecklesiologi” är en akademisk teologisk term som betecknar församlingssyn eller kyrkosyn, det vill säga hur kristna ser på sig själva ur gemenskapsaspekt.
I dag är frågan om församlingssyn åter i centrum av debatter bland pingstkarismatiker. I sitt förord till boken betonar Ulrik Josefsson att frågor ”om tillhörighet och medlemskap, förhållandet mellan församlingens centrum och dess gräns” (s 9) är några av de som i dag bearbetas och där det sker förändringar i både praxis och formella stadgar i många församlingar.
Bakgrunden till detta är mångfacetterad, men en fråga som uppenbarligen spelar en roll är förhållandet mellan medlemskap och sexualetik.
I min förra gästledare diskuterade jag kortfattat Jesu kallelse till självförnekelse utifrån Matteusevangeliet 16:24 och Paulus uttalande i Galaterbrevet 5:24 om att de ”som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär”. Artikeln gav upphov till reaktioner i mejl och sociala medier, bland annat om vad Jesus och Paulus menade med det de sade.
Min uppfattning är att båda bibelsammanhangen har relevans när frågor om församlingsmedlemskap diskuteras. Jesus betonar självförnekelsens väg för alla lärjungar efter att Petrus velat hindra Jesus från att gå till korset. Jesus betonar att alla hans lärjungar är kallade att förneka sig själva och ta sitt kors på sig.
Här menar han att vi inte kan vara hans lärjungar om vi sätter oss själva i centrum. Att vara hans lärjunge innebär att erkänna att Jesus är herre på alla livets områden. Detta går tvärtemot den själviska syndanatur som vi har ärvt från Adam, den som innebär att vi hela tiden sätter oss själva i centrum.
Genom tro och dop blir vi Jesu lärjungar (Matt 28:18–20) och identifierar oss med hans död, begravning och uppståndelse. Dopet innebär att den gamla människan, syndanaturen vi ärvt från Adam, begravs för att vi i fortsättningen ska leva det nya livet i Kristus. Det innebär att varje dag låta Jesus och hans Ord regera i vårt liv.
Paulus uttalande i Galaterbrevet 5 konkretiserar vad detta bland annat innebär. I de föregående verserna räknar Paulus upp de gärningar som måste förnekas av alla som vill ärva Guds rike: ”sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant” (v 19–21).
Ja, men händer det inte att Jesu lärjungar ibland förfaller till denna typ av gärningar? Jo, och just därför måste självförnekelse predikas och både lärjungar och oomvända kallas till omvändelse, syndabekännelse och tro på Guds löfte om syndernas förlåtelse på grund av Jesu död på korset.
Att en livsstil som kännetecknas av sexuell omoral – det vill säga sex utanför det monogama heterosexuella äktenskapet – inte kan förenas med att ärva Guds rike är en självklarhet för Paulus. Att förneka köttets gärningar innebär däremot inte att utplåna sin personlighet eller gåvor som Gud gett, utan att ställa sin personlighet och sina gåvor i tjänst för Gud och sin nästa.
I det samhälle vi lever i är förkunnelse av detta slag viktigare än någonsin.