I de kristna kretsar jag kommer ifrån pratades det mycket om kallelse. Kallelse med stort K. Ditt livsuppdrag. Att man ska finna sin plats, komma ut i sin kallelse. Göra det Gud kallat just mig till. Men det är inte alltid lätt att förstå vad denna kallelse innebär på det personliga planet.

”Be att jag ska få komma ut i min kallelse”, är en bön många har på sina hjärtan. En del i hela sina liv. Det är bra, det är viktigt att följa Jesus, världen behöver mer överlåtna kristna. Men det är inte livsviktigt att veta vad just min personliga kallelse är. Om jakten på vad just jag är kallad till sätter käppar i hjulet för min vandring med Herren, så är det bättre att släppa den.

Strunta i kallelsen om den blir ett hinder för dig att söka Gud. Strunta i kallelsen om den är för stor att bära, och fokuset bara handlar om att hitta sin plats och allt annat glöms bort.

Kallelsen är ofta inte en spikrak väg upp, ibland mejslas den fram i en ökenvandring, eller över en längre tidsperiod. Ibland behöver vi förstå, att det är just där jag befinner mig nu – som singel, eller med småbarn, jobb och fritidsaktiviteter – som jag ska vara just nu. Och landa i det. Även om jag fortfarande är på väg dit jag ska.

Missförstå mig inte, jag menar inte att vi inte behöver både förstå vår kallelse och sedan gensvara på den. Det är viktigt, och jag tror att många fler är kallade i tjänst inför Gud; som missionär, som mamma eller pappa, lärare, familjehem, pastor, diakon, journalist, rörmokare, medmänniska… ”Skörden är stor, men arbetarna är få”, säger Jesus, som bekant.

Men om jakten på vad just jag är kallad till, sätter käppar i hjulet för min vandring med Herren, så behöver jag strunta i den. Tänk om vi i stället började söka Herren av hela våra hjärtan, salta lite ”här och var” (som en predikant sade nyligen) och göra det genom ett liv som hämtar kraft vid Jesu fötter. Tro mig – när vi då ser tillbaka på våra liv i backspegeln, kommer vi att upptäcka att vi väldigt många gånger var precis där Jesus ville ha oss för stunden, även om vi då var helt omedvetna om det.

Det fanns en tid i mitt liv när jag hakade upp mig på tjänstegåvorna. ”Gud, vad är jag för något? Herde, apostel, profet, lärare? (Evangelist vet jag genom uteslutningsmetoden att jag inte är). Det var en bön jag bad ofta och under lång tid – tills jag upplevde att Gud svarade: ”Det berättar jag när du är mogen för det”. Än har jag inte fått svar, många år senare.

Men där och då kunde jag släppa det. Mina axlar sänktes några centimeter och jag kunde fokusera mer på att söka Guds ansikte när jag bad – inte vad mina ”supertalanger” var. Och hade Gud sagt: ”Du är ditten eller datten” hade jag köpt varje bok inom området, läst på och intellektuellt lärt mig allt om det. Och missat ALLT annat i relationen med Gud.

För framför allt är vi kallade till att lära känna Gud, att tillbringa tid med honom. Att sucka en bön till honom under dagen, att låta honom tala till oss genom sitt ord. Och alla kristna har fått missionsbefallningen. Det är en bra start, och börjar vi jaga efter detta, då räcker det väldigt långt.