Kristenheten i Sverige befinner sig på många sätt i en kris. Det märks inte minst på sistone, när flera kristna namn från Svenska kyrkan och andra kristna organisationer, i ett upprop i Dagens Samhälle säger ja och amen till det de kallar ”frivillig dödshjälp”.
Artikeln går ut på att dödshjälp ska vara en medborgarfråga och inte en läkarfråga. Det grundar man på rapporten från Socialstyrelsens medicinsk-etiska råd (Smer) som kom för en tid sedan, och där det har visat sig att alltfler medborgare nu är positiva till dödshjälp. Det är naivt på gränsen till infantilt.
Hur många av de som svarat på Smer-rapporten har tagit del av alla fakta som dagligen rapporteras från de länder som infört dödshjälp? Har undertecknarna själva gjort det?
Dödshjälpslobbyn gör inte mycket för att informera om hur vården utvecklas i de länder som infört dödshjälp, det vet vi sedan tidigare. I stället radar de upp klatschiga one-liners av dödshjälpsförespråkare som Björn Ulvaeus och Barbro Lindgren, för att slippa handskas med verkligheten.
Med logiken som används av dödshjälpslobbyn är det många frågor som borde bli mer godtyckligt avgjorda. 2014 visade en enkät genomförd av Bilprovningen och Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF, att alltfler är positiva till att köra bil efter att man druckit. Också en medborgarfråga, eller?
Dessutom är begreppet ”frivillig dödshjälp” missvisande i sig. Även om debattörerna säkerligen menar frivillig i betydelsen "den som vill borde få dö" så är det betydligt mer komplicerat än så. Det de glömmer – eller väljer att glömma – är att kravet på dödshjälp också är ett krav på att en annan människa ska utföra handlingen, det vill säga döda en medmänniska.
Det är ett alltigenom orimligt krav – särskilt i ett land som bryter mot Europakonventionen och vägrar införa samvetsfrihet i vården. Att människor som kallar sig kristna sällar sig till dödshjälpslobbyn är minst sagt häpnadsväckande.
Bland de kristna undertecknarna av uppropet finns bland andra Tuulikki Koivonen Bylund, teologie doktor, och biskop emeritus Johan Unger, domprost emeritus. Men också profiler från andra samfund, och även mitt eget, Katolska kyrkan.
Genom sina namn bidrar dessa kristna inte bara till en uppluckring av människovärdet utan också till att måla en nidbild av dem som motsätter sig denna uppluckring.
Skamlöst skriver de under på det tendentiösa påståendet att det är en ”religiöst driven opinion” som motsätter sig dödshjälp.
Det är inte bara långtifrån sanningen, eftersom dödshjälp är en allmänmänsklig fråga, utan dessutom en logisk kullerbytta av sällan skådat slag. För vad ska då de själva uppfattas som? En religiöst driven opinion som motsätter sig alla människors lika värdighet?
Jag har absolut förståelse för att människor är rädda för att lida och för att de inte litar på att vården ger den smärtlindring och vård som behövs i livets slutskede. Men då bör de kämpa för det, i stället för det motsatta.
Att kristna tar strid mot livet, mot människovärdet – för döden och för att vårdpersonal ska tvingas ta människor av daga – det är ingenting annat än en skam. Och när präster och biskopar gör det borde det bli mycket kännbara konsekvenser.