Nordanvinden sveper ännu

Av någon outgrundlig anledning har jag under den senaste veckan kunnat höra mig själv gå och nynna lite förstrött på "Så bister kall sveper nordanvinden...". Visan är ett så kallat skillingtryck från 1800-talets folkliga tradition, med en förfärlig text om en flicka som tvingas ut i den kalla kvällen för att skaffa sprit till sin försupne far, men sedan hittas död i en snödriva – en berättelsesång utan varken poetisk eller musikalisk finess – med andra ord ett riktigt pekoral.
Jag vet inte vad som egentligen triggade i gång den här melodin hos mig, kanske en melodislinga jag hörde eller en association. Men medan melodin har tonat inom mig så har jag funderat en hel del på vad den egentligen står för och varför den över huvud taget kommit till.
En del av de här gamla sångerna fyllde, så långt jag förstår, en annan funktion än ren underhållning och sångarglädje. Ibland handlade de om verkliga olyckor som hänt och fungerade som en slags nyhetsförmedling. Andra var säkert sin tids debattinlägg.
Och dit hör i så fall just "Nordanvinden". Den kom till i en tid då Sverige höll på att supa ner sig, och förmodligen i anslutning till nykterhets- och väckelserörelsernas framväxt. Jag föreställer mig att den sjöngs i nykterhetslogen och i bönhusen och manade folket till besinning, uppvaknande och ansvarstagande. Sången blev ett suggestivt och effektivt sätt att rikta ljuset mot alkoholmissbrukets tragiska konsekvenser.

Sedan den här sången och andra liknande kom till, har mycket förändrats. Vi har lärt oss en hel del om missbrukets orsaker och symtom, om beroendetillstånd och behandlingsmetoder.
Men något som inte förändrats är just det som de gamla sångerna utan att hymla tar upp, nämligen barnens utsatthet i ett missbrukarhem. Kanske är det inte så många som dör i snödrivor i dag, men tillräckligt många som dör inombords för att debatten borde hållas lika levande nu som då. De suggestiva, känslosamma sångerna behövs inte längre, det räcker med statistik och kalla fakta.

Jag tror på behovet av opinionsbildning och alerta nykterhetsorganisationer och kan applådera alla initiativ som vill väcka debatten. Men det som oroar mig är att "sångerna" har tystnat i bönhusen. Debatten om alkoholmissbrukets bistra konsekvenser har lämnats över till "experterna". Den naturliga alkoholfria zon som följde av ett aktivt samhällsansvar har sålts ut, om inte för en "grynvälling", så för den individuella friheten och rätten till ett glas vin till middagen eller en drink i baren bland vänner.
Därför är jag rädd att det bistra nordanvindsklimatet sveper med sig också en stor andel av de barn som växer upp i frikyrkorna i dag. För ingen tror väl på allvar att bruk inte kan bli missbruk också – och i lika hög grad – i frikyrkliga kretsar. De gamla, sentimentala sångtexterna har haft sin tid, men klarspråket de förmedlade behöver vi fortfarande. Och nu handlar det inte bara om problemen i det omgivande samhället – det har krupit oss in på skinnet.

Kerstin Klason
frilansskribent