Min dotter har det senaste läsåret fått lära sig allt som en tioåring behöver veta om den teori som brukar kallas Big Bang. Hon vet hur det gick till när gaser och planeter och svarta hål och obeskrivliga avstånd sprängde vår galax till existens. Hon vet att det hände för länge sedan, men har redan konstaterat att det slår på några miljarder år beroende på vilken fröken som talar. Allt detta har hon fått lära sig i den kommunala skola där vi har valt att låta hennes utbildning ske, och allt detta är helt i sin ordning.

Hon vet också en hel del om det som brukade kallas evolutionsteorin, men som på senare år allt oftare tappat sitt osäkra suffix och blivit ”evolutionen”. Det faktum att en djurart anpassar sig till den rådande miljön har blandats ihop med den teori som säger att gälar med mycken tid och tålamod kan bli lungor. Min dotter kan allt om detta, och jag uppmuntrar henne hela tiden att lära sig så mycket som möjligt i ämnet. Utan kunskap kan inget förstås, och det som inte förstås kan aldrig på riktigt accepteras eller förkastas.

Jag är alltså på alla sätt positivt inställd till att mina barn får lära sig det här. När skolan agerar korrekt så är det de senaste vetenskapliga rönen om vårt ursprung som lärs ut, och vetenskapen bör vi värdera högt. Däremot får barnen i dagens ”neutrala” skola också lära sig att allt detta fantastiska har skett av en slump, och skolan är därmed inte längre neutral. Vi kan räkna ett träds årsringar och berätta när trädet planterades och hur det har formats genom åren, men varför trädet planterades kommer alltid vara spekulationer. Flög fröet för vinden tills det råkade landa just där, eller valdes platsen omsorgsfullt ut innan en bonde planterade fröet? Det vet vi inte, och det måste vi förstå.

Skolan behöver lära barnen att skilja mellan fakta och åsikt, och mellan vetenskap och tro. Det gör man inte genom att blanda ihop det vi vet med det vi bara tror. Den klassiska filosofiska tanken om en orörd rörare skulle passa alldeles ypperligt på Big Bang-lektionerna, som en motpol till de stela svar som saknar objektiva facit. Det var väl Aquino som först formulerade tanken: Vissa saker är i rörelse, och allt som är i rörelse måste ha satts i rörelse av något annat. Eftersom en oändlig kedja av rörelse inte är möjlig så måste det finnas en orörd rörare som satte i gång allt. Vad eller vem som var denna orörda rörare är okänt för oss, så varför inte ge barnen den lilla tankenöten och lämna frågan obesvarad?

Dagens skola är inte neutral. Just därför sticker det i mångas ögon när Socialdemokraterna nu vill förbjuda de friskolor som är icke-neutrala åt andra hållet. Frågan om vårt ursprung är bara ett exempel bland många, men det spiller över på alla de delar som utgör en människas världsbild. Vem är jag? Finns det något syfte med mitt liv? Finns det någon mening med allt? Nej, säger fröken ”neutralt” och kastar tärningar över katedern. Inget syfte, ingen mening, bara kuber som slumpas fram.

Sådan undervisning hade väl varit okej, om vi hade vetat att det var just så. Men det vet vi inte. Det vet vi faktiskt inte, och det måste vi förstå.