”I’m breaking up with God” sjunger prästsonen Ola Salo i låten med samma namn från 2011. Och det är ju att ta i – Svenska kyrkan varken kan eller borde göra slut med Gud. Men med politiker däremot, det är ett förhållande som borde vara över för länge sedan.

Staten har sedan länge brutit med kyrkan, men trots det har kyrkan inte gjort slut med partipolitiken. Frågan kom återigen på tapeten i somras, då Centerpartiet flaggade för att lämna kyrkomötet. Gott så. Enligt ett förslag inför höstens partistämma ska man inte längre ställa upp i valen i Svenska kyrkan.

Bra, Centerpartiet, driv igenom det! Ett så stort och viktigt samfund som Svenska kyrkan ska inte styras av partipolitik, även om kyrkan i sig kan vara politisk.

Sveriges första och hittills enda envåldshärskare, Karl XI (och hans son, Karl XII), förstod på 1600-talet hur viktigt det var att ha kontroll över kyrkan för att ha kontroll över samhället. År 1681 drev han igenom kyrkolagen och tog därmed kommandot över kyrkan. Kyrkolagen var enväldets lag, där kungen satte sig över prästernas val av biskopar (se boken Prästerna, av Gunnar Wetterberg).

När han kröntes till kung satte han själv sin krona på huvudet – han var ju kyrkans överhuvud och behövde ingen ställföreträdare mellan sig och Gud. Han såg dess betydelse och använde sin makt mot kyrkan.

En makt som staten sedan har haft kvar (med ganska många reformer) fram till skilsmässan med staten år 2000. Då först upphörde den drygt 300 år gamla lagen.

Trots det kan folkvalda politiker inte släppa sin kontroll över kyrkan. Makt ger trygghet. Vad skulle hända om de släppte den makten? När skilsmässan blev ett faktum tog man i stället fram kyrkoordningen, som är Svenska kyrkans regelverk och som regleras av kyrkomötet. De som sitter i kyrkomötet är folkvalda nomineringsgrupper, och där har en majoritet av partierna varit med.

Partipolitiken behöver försvinna från kyrkomötet. Och om jag önskar fritt skulle systemet göras om från grunden.

Borde verkligen politiker, där vissa inte ens är troende eller ens aktiva i sin församling, sitta och fatta beslut för Svenska kyrkans räkning, oavsett vilken nomineringsgrupp de tillhör? Borde inte ansvar ligga på dem som faktiskt är aktiva, oavsett om jag håller med deras beslut eller inte?

Om ett par år är det val i Svenska kyrkan igen. Inte mycket kommer att ha förändrats till dess. Men det vore en frisk fläkt om kyrkopolitiker som inte är aktiva i Svenska kyrkan är välkomna som medlemmar men inte som beslutsfattare.

Detta är upp till politikerna i kyrkomötet att besluta om, men det är – som bekant – väldigt svårt att släppa ifrån sig makten, och offra sitt eget inflytande. Fast drömma kan man. Och dessa drömmar borde varken vara utopi eller önsketänkande.

Får vi ett val där varken Centerpartiet, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna finns med, då har vi kommit en liten bit på vägen. Och det är en bra början på att göra slut, och avsluta ett förhållande som borde ha varit över för länge sedan.